2016

Kenya nästa

I övermorgon flyger vi tillsammans med våra två söner, sonhustru och tre barnbarn från Landvetter till Nairobi. Vi firar julen där och fortsätter på annandagen till Nakuru, där vi hoppas få tillbringa ett dygn i djurparken.

Därefter fortsätter vi till Kisumu vid Victoriasjön, där vi hoppas kunna se flodhästar (i sjön) och bada (i pool).

Den 29:e anländer vi till Matongo där vi bodde och arbetade tre år, innan vi den 31 fortsätter till nationalparken Masai Mara, där vi i tält ”firade nyår” redan för 25 år sedan.

Denna gång blir det två dygn i lodge med förhoppningsvis många djur fram till dess vi återvänder till Nairobi den 2 januari, med hemresa påföljande dag.

Allt Mungu akipenda – det vill säga om Gud vill.

Julbestyr i Lund

                

Dagen har tillbringats i Lund tillsammans med Gunnels syster Ulla som är bosatt där.

Vi åt indisk buffé, drack etiopiskt kaffe och så julhandlade vi en del förstås.

Ett besök i Lund är alltid uppiggande, det må vara sommar eller vinter.

Vinter i Knivsta

Vi har ett par dagar hälsat på hos vår dotter och svärson och deras båda pojkar. Det blev lite julfirande i förväg, eftersom de inte kan följa med resten av familjen till Kenya kommande vecka.

Lucia i Kenya

Året är 1988. Våra barn - lucian och tomtarna - med kompisar.                                         

Nu förbereder vi oss på att tillbringa jul och nyår i detta vackra land söder om ekvatorn tillsammans med barn och barnbarn. Lucian på fotot ovan och hennes familj kan tyvärr inte följa med då deras barn är alltför små. Tomtarna (hennes bröder) har emellertid gett klartecken.

Söderport - igen

                                           

Söderportgymnasiet i Kristianstad har spelat en stor roll i mitt liv. Har jobbat där i flera omgångar (1978-88, 1991-2001, vårterminen 2013) med avbrott för lärarjobb i Afrika och Asien.

Många färgstarka personligheter har jag stött på under dessa år och det har givetvis satt outplånliga spår. De flesta av kollegorna har numera gått i pension, och en del finns inte längre i livet.

Därför är det en verklig förmån för oss gamla Söderportare att regelbundet över en kopp kaffe kunna träffas på Café Finland i Kristianstad för att samspråka och hålla kontakt.

Dr Coleman

I somras, då jag på nytt läst Harald Nyströms fängslande skildring Med S:t Giorghis på dödsritt, skrev jag på denna blogg lite om författaren.

Sedan dess har jag fått veta att boken översatts till engelska av Dr Thomas Coleman och att den numera även finns tillgänglig på amhariska.

Svensk-amerikanen Thomas P Coleman är en i raden av fascinerande personligheter som jag erinrar mig från min uppväxttid i Etiopien.

Esaias Tewolde-Berhan

I går kunde man bl a i GP läsa:

Esaias Tewolde-Berhan, som var en ledande tenor både vid Göteborgsoperan och Kungliga Operan, är död. Han debuterade vid Kungliga Operan 1986 och syntes bland annat i roller som Don José i Carmen, Pinkerton i Madame Butterfly och Hoffmann i Hoffmanns äventyr.

En av mina kamrater då jag växte upp i Etiopien var Esaias yngre bror Yacob, men jag har även några minnen förknippade med Esaias från denna tid.

Stockholm

I samband med några dagars vistelse hos vår dotter och hennes familj i Knivsta, då vi bland annat fick vara med om ett treårskalas första advent, stannade vi i kväll till ett par timmar i Stockholm på väg hem till Skåne. Passade på att njuta av vår favoritmat på den eritreanska restaurangen Jebena.

 

Det stora & det lilla

Har fascinerats av en ny bok av journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink med titeln 1947 i vilken hon ger en mycket komprimerad och ytterligt koncis bild av det ”stora” – världsläget - detta år då, enligt baksidestexten, allt är i rörelse, allt fortfarande kan bli annorlunda, då en gammal ordning faller och en ny tar vid.

Men, som Torbjörn Elensky skriver i Tidningen Vi: Åsbrink tar det ett steg vidare, in i det personliga, och om sin egen judiska släkts öde under krigsåren. Med detta gör hon en historisk översikt till något personligt förankrat, direkt gripande. Den nästan svala tonen i redovisningarna av världshistorien avlöses av det mycket nära, bultande. Tidens abstraktion blir till kött. Till insikten att det är vi som är historien. Det är lysande.

Håller med. 1947 är året då mitt liv börjar. Sannolikt är det därför innehållet tar tag i mig. Kanske livet kunde ha blivit annorlunda, men nu blev det som det blev, och det är jag enbart glad och tacksam för.

Harrar 1947

Två kapitel

ur min mor Birgit Hjorts opublicerade memoarer. Här berörs bland annat hennes första flygresa i februari 1947 från Dire Dawa i östra Etiopien till huvudstaden Addis Abeba, där undertecknad såg dagens ljus ett par veckor senare. Mina föräldrar hade anlänt till Etiopien ett år tidigare och var då stationerade i Harrar.

 

Härliga höstdagar

11-14 november i Jonsered och Göteborg.

Om Trump

finns det många olika åsikter. En av de mer nyanserade utsagorna läser jag i dagens Norra Skåne.

Baltzar Wachtmeister gick på Söderportskolan i Kristianstad i början av 90-talet. I mars 1993 representerade han och jag Sverige tillsammans med nio andra gymnasister och tyskläraren Inger Trollstad vid en EU-sponsrad konferens för ungdomar från hela Europa i Budapest, Ungern.

"Ungdomsparlamentet" ägde rum i den otroligt vackra parlamentsbyggnaden, en av Europas äldsta, vid Donaus strand.

Budapest 1993: Baltzar och undertecknad tillsammas med läraren Inger Trollstad från Nicolaiskolan i Helsingborg

Vara ute och cykla

Min svåger Tord Gunnarsson och jag är födda samma år – för snart sjuttio år sedan. Våra vägar har förlöpt i stort sett sida vid sida – från barndomen i Etiopien, via ungdoms- och studietiden i Hässleholm och Lund genom år av yrkesverksamhet och familjebildning fram till dagens pensionärstillvaro med tid till hågkomster och eftertanke.

Häromdagen fick jag från Tord en text med den något otidsenliga rubriken

Ett uppfostringsprogram

Det gäller ett privat brev, publicerat i Bibeltrogna Vänners Missionstidning i november 1920, med goda råd från missionären Karl Nyström till sonen Harald som jag tidigare skrivit en artikel om här.

Farbror Harald, som vi brukar säga, har haft stor betydelse för oss, så på ett indirekt sätt berör brevet oss båda. När det gäller en del av de goda råden kan man nog idag hävda att pappa Karl är ute och cyklar – men det djupare budskapet ”synes oss beaktansvärdt just i vår förvända tid”.

Kyrkan i Kina

I novembernumret av Open Doors informativa nyhetsblad om förföljelser av kristna finns nedanstående notis om den kulturella åtstramningen i Kina.

Franciskus i Malmö

Tillsammans med vår son Tobias (Hägerland) och hans dotter Agnes var vi idag med om en mäktig kristen manifestation på Stadion i Malmö.

Påvens besök

Påven Franciskus är som bekant på besök i Sverige.

I morgon hoppas vi få vara med på Swedbank stadion i Malmö då katolsk mässa firas.

I juni 1991 på hemväg från Kenya stannade familjen ett par dagar i Rom. Vi bodde då hos Birgittasystrarna vid Piazza Farnese och blev också av dem inbjuda till en stor audiens med påven Johannes Paulus i Vatikanen.

Picknick

i Gredelby hagar i närheten av Knivsta i härligt väder.

Alsike kyrka

Vi befinner oss nu hos vår dotter och hennes familj i Knivsta. Den 23/10 var en stor dag för oss, då yngsta barnbarnet döptes i Alsike kyrka.

   

Artur Öman

I tidningen Norra Skåne stod idag att läsa: Förre läroverksadjunkten Artur Öman, Hässleholm, har avlidit i en ålder av 98 år.

I november 2012 skrev jag bl a följande i en artikel om mina gymnasieår i Hässleholm 1965-67:

Min absoluta favorit under dessa båda gymnasieår hette Arthur Öman, lärare i historia, samhällskunskap och geografi. Han är numera 94 år gammal och så vitt jag vet lever han fortfarande i sin lägenhet på Bergsgatan i Hässleholm, där vår klass ”våldgästade” honom och hans hustru i samband med luciafirandet 1966.

Öman använde sällan läroböcker, nästan aldrig svarta tavlan, och aldrig någonsin stenciler och andra s k hjälpmedel. Istället använde han sig av sitt omfattande kunnande, sin stora charm och sin (ganska ofta bitska) humor. Jag lärde mig otroligt mycket av honom, och jag säger som kinesiska studenter brukar göra: Tack för att du undervisade mig!

Läs i dagens Norra Skåne Bakom kavajen bultade ett humoristiskt hjärta

 

Ett dilemma

Undertecknad är född och uppvuxen i Etiopien – ett av de fattigare länderna i världen. Mina föräldrar hade sin ”mission” där under två decennier. De for dit med båt precis efter andra världskriget – utan någon som helst tanke på materiell vinning. På gräsrotsnivå lindrade de mycken nöd och stort lidande genom undervisning och sjukvård. Ledstjärnan för detta slags missionsinsatser som senare mer och mer kom att sekulariseras och benämnas bistånd var ödmjukhet, hederlighet och framförallt långsiktighet.

Själv har jag försökt mig på att i någon ringa mån gå i missionärernas fotspår. Det har inte varit utan komplikationer. Speciellt gällande frågan hur SIDA-medel, det vill säga svenska skattebetalares pengar, bäst skulle användas.

Under mina år i Kenya på 80-talet, Etiopien och Eritrea på 90-talet och Kina på 10-talet, har jag liksom andra i liknande situation ofta haft anledning att fundera över frågan: hur hjälper man bäst utan att stjälpa? Stora projekt eller små? Hur nå de svagaste? Vad är utveckling? Vems agenda? Ett otal komplicerade och ofta helt obesvarade frågor. Det är min och mångas erfarenhet att det goda väldigt lätt blir det bästas fiende. Ett kanske olösligt men smärtsamt dilemma.

Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har bland annat ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer och beskriver i en mycket läsvärd artikel en problematik som numera berör de flesta svenskars vardag.