Kenya 2014 - ELM:s reseblogg

Kenya kwa heri

Om några timmar är det dags att ta flyget till Sverige. Under tre månader har jag haft privilegiet att vistas i Kenya och studera något av det som hänt här sedan jag senast besökte landet för 14 år sedan.

Även om ELCK som kyrka för mig också är viktig, är det framförallt skolor och utbildning som ligger mig varmast om hjärtat. Jag vill peka på tre saker som under dessa månader berett mig särskilt stor glädje.

David Ombogo är i dag pastor inom ELCK. Han har fått delar av sin utbildning i Sydafrika och Norge och gick på Matongo High School 1987-90.

Har stött på en hel del f d elever som jag undervisade på Matongo High School 1988-90 och som med tacksamhet minns våra lektioner. Det är alltid kul att få uppleva positiv respons även om den kommer efter ett kvarts sekel.

Kongoi High som ligger uppe i skogarna ett tjugotal kilometer från Chesinende, har verkligen utvecklats sedan jag besökte skolan tillsammans med Stefan Ekström i mitten på 90-talet. Idag har man t o m en egen skolkaplan, pastor Jermiah Nyangau.

Har med egna ögon sett att många av de skolor som under 90-talet arbetade under ganska fattiga och bristfälliga förållanden, förbättrats avsevärt både materiellt och akademiskt.

Lärarstaben på lärarseminariet MLTTC den 6 maj 2014

Har med stor tillfredsställelse kunnat konstatera att det numera finns ett väl fungerande lärarseminarium i Matongo, dit det kommer kandidater från många olika kenyanska folkgrupper. Jag har trivs bra med ledningen, lärarna och kandidaterna och vore jag 30 år yngre hade jag mycket väl kunnat tänka mig att jobba där!

 

Den gode herdens söndag

  

To the elders among you, I appeal as a fellow elder, a witness of Christ’s sufferings and one who also will share in the glory to be revealed: Be shepherds of God’s flock that is under your care, serving as overseers – not because you must, but because you are willing, as God wants you to be; not greedy for money, but eager to serve; not lording it over those entrusted to you, but being examples to the flock. And when the Chief Shepherd appears, you will receive the crown of glory that will never fade away.

Dessa bibelord från 1 Petr 5, högst aktuella och relevanta med tanke på tillståndet inom dagens ELCK, lästes på kiswahili i samband med att jag firade min sista söndagsgudstjänst som seniorvolontär i Kenya.

Kerstin Nilsson och undertecknad fick vara med om ytterligare ett gripande och trosstärkande möte med kristna syskon i Nyamaharaga, ca 90 km söder om Itierio och bara ett stenkast från gränsövergången till Tanzania.

Bl a hölls särskild förbön för barnen och ungdomarna som denna vecka återvänder till sina skolbänkar efter en månads lov. Den unge och karismatiske prästen Boris Ogello (möjligen uppkallad efter missionär Boris Sandberg från Finland  och son till f vice ordf i ELCK Luke Ogello) ledde det hela som en god herde och påminde oss i sin kärnfulla predikan om att varje kristen är kallad att vara en god herde. Det gäller självfallet i första hand biskopar, präster och diakonissor, men faktiskt även pappor, syskon, mammor, lärare och missionärer.

Jag tackar Gud för att jag haft förmånen att göra dessa besök i områden i sydvästra Kenya där ELM-BV tidigare varit verksamt. ELCK vacklar, liksom kyrkor och kyrkliga organisationer på andra håll, men Guds rike lever och består.

Fem bröder och två frågor

Chesinende, en av ELM-BV:s f d missionsstationer nära huvudvägen mellan Nakuru och Kericho har egentligen aldrig riktigt tilltalat mig. Detta trots att landskapet runt omkring är synnerligen vackert, klimatet behagligt, och man alltid blivit mycket varmt välkomnad av de danska och svenska missionärer som varit verksamma där.

Förmodligen har detta berott på att jag aldrig haft någon riktig kontakt med kenyanerna på plats. Denna ”skada” har nu dessbättre reparerats.

Stationen som numera självklart övergått helt i ELCK:s regi, hyr tillsvidare ut ett av de gedigna och hemtrevliga bostadshusen till ELM. Här har missionär Kerstin Nilsson inrättat sig för arbetet inom det centrala stiftet.

Under min volontärstid har jag några gånger gästat Chesinende och  har då kommit i kontakt med bröderna Ezra och Ebenezer Mutai. De är liksom sina tre andra bröder föräldralösa och har på olika sätt stöttats av Kerstin, som de numera alla fem kallar mama.

Pojkarnas mor gick bort för ganska många år sedan och fadern, som efter sex års studier vid Mekanissaseminariet i Addis Abeba återvände 2001 för att tjänstgöra inom ELCK, dog kort tid därefter.

I Nairobi har jag träffat äldste brodern Tobias som sysslar med musik och musikinspelningar och tillhör Kawangwareförsamlingen som Kerstin och jag besökte i slutet av mars. Näst äldst är 26-årige Ezra som har en utbildning inom turistområdet och just nu söker jobb i Nairobi. Sen kommer Dennis som håller på med ekonomistudier i Nakuru. Därefter Ebenezer, 22, utbildad snickare som vanligtvis håller till i Oyugis när han inte är hemma i Chesinende. Yngst är Wallace som fortfarande går på gymnasiet.

Ezra i gul tröja, Wallace i grön tillsammans med släkt och grannar

Ezra hade jag redan god kontakt med, men det skulle bli bättre. När jag häromdagen skulle köra tillbaka till Matongo efter att ha skjutsat vår son Fredrik som varit på besök till flyget i Nairobi, erbjöd Ezra sig att följa med som sällskap.

Under färden till Chesinende, som tog i stort sett hela dagen eftersom Ezra ville att vi i Nakuru skulle hälsa på broder Dennis i dennes enkla studentlya, hann vi avhandla det mesta: fotboll, politik, kultur, äktenskap, musik men framförallt tros- och livsåskådningsfrågor.

När vi efter ett antal mer eller mindre livsfarliga trafiksituationer (normalt i Kenya) anlände till Chesinende, fann vi att Kerstin samt de båda lundastudenterna Frida Ekström och Maria Gunnarsson inte hunnit hem från sitt uppdrag.  De båda tjejerna håller på med ett projektarbete  och finner sig väl tillrätta på Chesinende.

Frida Ekström och Maria Gunnarsson

Ezra tog mig då med på en härlig promenad uppför de branta backarna i de vackraste av omgivningar högst upp på höjden där hans och brödernas mark är belägen. Jag presenterades för glada släktingar och grannar och träffade också för första gången yngste brodern Wallace, hemma under skollovet. De båda bröderna visade stolt upp det nya hus de alla fem gemensamt håller på att uppföra och Ezra pekade ut den exakta platsen där brödernas föräldrar ligger begravda, i enlighet med traditionen framför ingången till huset.

När vi står där och ser ut över den vackra utsikten kommer vi in på frågan om de hädangånga kan vara medvetna om oss, om hur vi som fortfarande lever har det. Och vi kommer så småningom fram till att vi båda två är ganska övertygade om att så är fallet, inte minst med tanke på vad som skildras i Jesu berättelse om Lasaros och den rike mannen.

Hur det nu än må vara med den frågan, så dyker ytterligare en upp hos mig däruppe på höjderna över Chesinende: Varför rycks en lovande pastor som utbildats under sex år bort efterlämnande fem moderlösa pojkar?

Vilken människa har kunskap om Guds vilja? Vem kan tänka ut vad Gud vill? De dödligas tankar är otillräckliga, våra beräkningar är inte att lita på. Vish 9:13

 

Apropå kenyansk missionshistoria

”Stora missionärsbostaden” i Matongo uppfördes av pionjärmissionären Martin Lundström i början av 1950–talet jämte kyrka och en hel del andra byggnader som fortfarande står kvar. Den har idag helt följdriktigt övertagits av ELCK och tjänstgör numera som MLTTC:s (Lärarseminariets) gästhem.

Åtskilliga missionärsfamiljer alltifrån familjen Lundström på 50-talet fram till familjen Imberg på 90-talet har huserat i detta välbyggda och rymliga hus som ligger vackert högst uppe på en höjd.

                    

Stora huset, Matongo 1990. Då var vi många missionärer här: familjerna Gustafsson och Hjort, Anki Smetana-Apel, Gunnel Gustavsson, Marie Svensson-Lundin, Nils-Evert Nyberg

Här har jag tillbringat min volontärstid mellan varven på MLTTC och olika besök vid skolor och församlingar. På nytt har jag haft tillfälle att ingående studera en av de få publikationer som står i de tomma bokhyllorna, nämligen A door opened by the Lord av Rune Imberg.

                                       

För ett par år sedan när jag jobbade i Kina läste jag för första gången den spännade historien om ELCK:s uppkomst och utveckling. När jag nu på plats på nytt tagit del av Rune Imbergs bok, har jag fått ut ännu mycket mer.

Den belyser på ett åskådligt och intresseväckande sätt också Missionssällskapet Bibelrogna Vänners historia. Här vill jag lyfta fram tre inslag som berör mig lite extra på det personliga planet.

På sidan 19 har man valt att illustrera bakgrunden till hela missionsprojektet i Östafrika, d v s Johann Ludwig Krapfs ”Gallavision” med ett lämpligt foto. Det är nämligen taget precis mitt i Boranaland på gränsen mellan Etiopien och Kenya, i samband med att ELCK:s nuvarande ärkebiskop (då skolpastor) Walter Obare och undertecknad i september 1990 besökte den av kyrkan sponsrade skolan vid Anona tillsammans med NLM:s missionär Eilef Gard.

På sidan 72 finns ett mycket äldre foto som dock inte såsom anges är taget i Etiopien 1947 – utan med all säkerhet i Stockholm. Det som slår mig när jag betraktar denna gruppbild är att jag har träffat alla personligheterna livs levande och under olika tider och omständigheter.

Qeshi Gebre Hawariat minns jag särskilt från Asmara 1959 och att han kunde tala mycket tydlig och korrekt svenska.

Elsa Olofsson hade hand om mig när jag tillsammans med min bror Bengt och Gunilla Göransson (Andersson) var inackorderad för skolgång i Addis Abeba 1956-57.

Edith Hansen har jag många minnen av  från Etiopien under såväl 50-, som 60- och 70-tal, men jag träffade henne även i Köpenhamn någon gång i slutet av 90-talet.

Familjen Lundström, Gunborg och Martin med fyra barn, minns jag från ett besök i Asella någon gång i början av 60-talet.

Axel B Svensson har jag vaga minnen av från Stockholm 1951, men minns honom och hans predikningar desto tydligare från 1960 och 1966.

Edith och Anton Jönsson bodde jag inackorderad hos i Addis Abeba under deras sista afrikaår 1955-56.

Det tredje jag vill kommentera är det Imberg fått fram om MBV:s styrelses ursprungliga planer för mina föräldrar Birigit och Martin Hjort. På sidan 68 kan man läsa följande två inslag i detta ärende:

   

Tanken som inställer sig är: Om MBV:s styrelse inte ändrat sina ursprungliga planer, hade jag då fötts i Kenya i stället för i Etiopien? Det är som bekant ganska lönlöst att spekulera när det gäller sådant, men en sak är säker – i så fall hade Axel B. Svensson inte kunnat skriva följande i MBV:s årsberättelse för 1946:  ”I mars månad detta år (dvs 1947) hade Hjorts glädjen att få en duktig son, vilken sålunda bland svenskarna är den yngste medlemmen av Bibeltrogna Vänner i Etiopien.”

Etiopien och Asella 1953 med kompisen Mose

 

Yesu amefufuka kweli kweli!

Yesu amefufuka kweli kweli!

Det urkristna segerropet att Herren sannerligen är uppstånden skallade idag ömsom på kiswahili och ömsom på ekegusii när vi firade Jesu uppståndelse tillsammans med församlingen i Kiareni, några svenska mil norr om huvudorten Kisii i Sydvästra stiftet.

Medryckande körsång, unison sång, kort och kärnfull predikan, barn, unga och äldre, kvinnor och män. Glädjefyllt och värdigt. Den Helige Ande påtagligt närvarande.

Det finns många liknande församlingar inom ELCK, levande och blomstrande, trots yttre turbulens inom stifts- och kyrkoledning. Beståndsdelar i Guds Rike.

Ijumaa kuu/Good Friday

                               

Långfredagens gudstjänst firade vi tillsammans med församlingen i Kerina, ytterigare ett pastorat i Sydvästra stiftet söder om Itierio.

Trots stora bekymmer på olika plan – personliga, församlingsmässiga och inom kyrkoledningen, som vi fick ta del av – for vi som var där stärkta och uppmuntade därifrån efter att än en gång ha blivit påminda om det största som någonsin hänt oss kenyaner och svenskar: att Jesus Kristus led och dog för oss var och en just på denna fredag, som på swahili kallas Ijumaa kuu, den stora eller viktiga fredagen och på engelska den goda fredagen.

 

 

Historiska band

I går på palmsöndagen blev vi välkomnade av de kristna i Botoro, ett par kilometer söder om Itierio. Kyrkan var välfylld och gudstjänsten pågick under ca tre timmar. Det är ingen tvekan om att Botoro är en av många församlingar i Sydvästra stiftet som har historiska band till ELM-BV.

T ex berättade man för oss att Botoro var den första plats utanför Itierio dit missionär Martin Lundström kom med evangeliet 1948. Han mötte motstånd och 1951 lär en kyrka uppförd genom BV:s försorg ha bränts ner.

Efter gudstjänsten träffade vi den 80-årige evangelisten Aristariko Ongoro, som ingick i den första gruppen kenyaner som döptes av missionär Enok Salomonsson den 23 december 1951. Han bor inte så långt från kyrkan i Botoro.

Nedan  Aristariko Ongoro (t v) och Joel Mose Ogutu

Sedan två år tillbaka leds pastoratet av Joel Mose Ogutu, en reslig och lugn präst som känner och är känd av många svenska missionärer.

Dagens gudstjänst präglades naturligt nog av det som hänt traktens son Joseph Omwoyo, som egentligen skulle ha varit vår värd. En extra kollekt till förmån för honom och hans familj upptogs liksom att det hölls förbön.

Tenwek Hospital

Förra söndagen deltog Kerstin Nilsson och undertecknad i församlingens gudstjänst i Nyagesa pastorat. Vi var där tillsammans med Bishop-Elect Omwoyo som är den av ELCK:s huvudkontor i Nairobi sanktionerade blivande biskopen i Sydvästra stiftet, där det redan finns en biskop, Asiago, som följaktligen inte längre är erkänd av centralledningen men som har ett brett stöd lokalt.

Denna splittring inom stiftet har bedrövat många djupt, och det har varit de kristnas önskan och bön att en försoning på något sätt skulle kunna komma till stånd. I samband med att vi båda från ELM framförde hälsningar och råd under mötet i Nyagesa, fick jag för mig att likna det rådande förhållandet i stiftet med när de två benen vi har inte går åt samma håll. De församlade uppfattade säkert vart jag ville komma: att de båda falangerna inom Sydvästra stiftet måste försonas och börja samarbeta.

Dagen efter, i måndags, blev Omwoyo påkörd av en skenande matatu. Hans båda ben blev illa tilltygade, det ena så allvarligt att det måste amputeras. Han fördes medvetslös till Tenwek Hospital, ett specialsjukhus i närheten av Bomet ca 90 km från Suneka utanför Itierio där olyckan hände, och man visste först inte om han skulle överleva.

I sällskap med fyra kenyanska bröder besökte jag igår sjukhuset i Tenwek där vi mötte en samlad och mycket tacksam Omwoyo, som betecknade det som ett Guds stora under att han fortfarande var vid liv, även om han nu bara har ett riktigt ben att gå med.

När vi tillsammans tackat och prisat vår Gud för att Han låtit Omwoyo behålla livet, refererade han faktiskt till vad jag framhållit i Nyagesa och vi konstaterade gemensamt att Gud inte gör några misstag och att inget sker av en slump.

Hjort i Kenya

Första delen av uppdraget enligt mitt kontrakt med ELM/ELCK – undervisning vid Matongo Teachers’ Training College – är nu avslutad i och med att ett månadslångt lov mellan andra och tredje terminen inträtt.

Det har varit lärorikt och uppmuntrande att få vara en del av lärarstaben i en institution som jag varit med om att ”sjösätta”. Följande är ett utdrag ur ett årsmötsprotokoll som jag fick ta del av häromdagen, daterat den 12 januari 1991:

Även om jag redan hunnit besöka många platser där ELM tidigare varit verksamt, såsom Itierio, Chesinende, Sigowet, Kirwanda, Ogango och hunnit träffa många kyrkomedlemmar och kyrkoledare, har i och med Kerstin Nilssons och mitt besök i Nyagesa igår, den andra delen av uppdraget inletts.

Besöksprogrammet som gäller Sydvästra stiftet, området där ELM:s mission började 1948, har planlags tillsammans med ELCK.

Nyagesa pastorat ca 10 km söder om Itieriostationen består av fem församlingar och vi deltog i söndagsgudstjänsten i huvudkyrkan som var fylld till bristningsgränsen. Vanliga församlingsmedlemmar (ett hundratal) tillsammans med de ca 200 gymnasisterna från Gakero Secondary School samt kanske ett hundratal elever från Nyagesa Primary Boarding, fick bl a lyssna till hur Jesus ger nytt liv till den döde Lasaros.

Ett antal körer sjöng, vi blev bjudna på ugali och Coca Cola (församlingen har låtit företaget sätta upp skylten ovan!), informerades om det allmänna läget i pastoratet och besökte även de båda sponsrade skolorna Gakero (med 250 gymnasister) och Nyagesa (med 650 elever, varav 120 i boarding och ett 20-tal mentalt handikappade).

Kommande söndag är ett liknande besök planerat i en annan av ”urförsamlingarna” inte så långt ifrån Nyagesa, nämligen Botoro.

En oas i slummen

Vi behöver alla komma till oaser i vår ofta förslummade tillvaro. En sådan fick vi tillfälle att andas ut i när Kerstin Nilsson och jag igår firade söndagens gudstjänst i Kawangware, ett av Nairobis många slumområden.

Kontrasten mellan det brokiga, pulserande folkvimlet på vår färd genom de trånga gränderna fram till kyrkan och det lugn och den frid som mötte oss inom dess område var påfallande.

Gudstjänsten som varade i nästan tre timmar i den proppfulla kyrkan, var omväxlande och innehållsrik på alla sätt. Guds Ande var närvarande och talade till oss genom bibeltexter, sång, bön och undervisning.

Med säkerhet fick vi som var där var och en just det vi behövde i vår ofta förslummade tillvaro. Denna söndag den 30 mars 2014 i kyrkan i Kawangware. En oas i slummen.

 

Lärarrummet

på TTC ser inte mycket ut för världen. Litet och trångt, dåligt upplyst, 14 stolar, ett par bord, ett fåtal lärarfack, några gamla affischer och en anslagstavla. Det är allt. Men den yttre miljön är inte alltid det viktigaste. För mig har detta lärarrum, eller rättare sagt de lärare som dagligen och stundligen umgås, dricker te, jobbar, äter och fortbildar sig där, betytt mycket under den tid jag gästspelar här. I början var de ganska reserverade av fullt förståeliga skäl, men allteftersom har de öppnat upp sig mer och mer, och jag tycker att jag fått riktigt god kontakt med nästan allihop.

För att mina blogginlägg inte bara ska handla om äldre män och företrädesvis pastorer, ska jag försöka lyfta fram och presentera min engelskkollega Vane eller som hon egentligen heter Vanessa. Hon har liksom sina unga kollegor (de flesta är mellan 25 och 30) en ganska tung arbetsbörda men har trots det hunnit med att hjälpa mig till rätta.

Vane kommer från en liten by utanför staden Kisii, är 24 år gammal, har läst engelska och litteraturhistoria vid Kisii University, något som resulterade i en akademisk grundexamen. När hon jobbat nästan ett år på en gymnasieskola, såg hon att man sökte en engelsklärare vid Matongo Lutheran TTC. Hon sökte, kom till intervju och anställdes. Nu har hon avverkat halva tiden på sitt tvåårskontrakt och trivs mycket bra med att jobba med som hon säger ”vuxna studenter”. Egentligen skulle hon undervisa elva 60-minuterslektioner i veckan, men hon har det dubbla. Varför? Colleget har inte råd att anställa ytterligare en engelsklärare, och så ser det ut även för andra ämnen.

Varje klass består av ca 40 studenter, så nu efter examinationerna har Vane ca 200 mastiga prov att rätta och bedöma. Men hon klagar inte. Det är inte det lättaste för akademiker att få fast jobb nuförtiden i Kenya. Det bästa med jobbet är den goda samarbetsandan hon upplever tillsammans med de jämnåriga kollegorna, såväl männen som kvinnorna, samt att hon tycker sig vara tillräckligt kompetent för att lära ut det som studenterna efterfrågar.

Fritiden här på det annars något isolerade Matongo (jämfört med den mycket större staden Kisii) tillbringar hon med att läsa mycket, se på TV och kolla en del på film. Hon har en månadslön på KSH 15 000, knappt SEK 1 500, bostadsbidrag på KSH 1 200/mån och sjukpenning på KSH 300/mån. Verkligen inte mycket, men levnadsomkostnaderna är ju mycket lägre här än i Nairobi och Sverige. Hennes högsta dröm är att få åka utomlands för vidare studier. Jag har aldrig frågat om hennes samfundstillhörighet (brukar aldrig göra det), men har ett par gånger lagt märke till henne i kyrkan med Bibeln i hand.

En dag fann jag nedanstående dikt i en liten samling med modern afrikansk lyrik liggande uppslagen på ett av borden i lärarrummet:

 

Making God

In the beginning God created Me, Mine, and Myself. That was the first day. He looked at me And saw me frowning, Frustrated and depressed. He said, “What’s wrong?” My words came full of me and myself still looking abused, put down, and misused. I pushed away God.

I said, “I cannot live alone,” I then created money and I put it in God’s image in the image of God I made money. I wrote on it “In God I trust.” That was the second day.

God looked around and saw me still depressed, frustrated misused, and abused. He said, “Are you pleased now?” I thought, ‘I can make better gods.’ So I made the Cadillac, the Ford, the good old American hamburger. I created the drive-through Big Mac, the drive-through bank, and the drive-through home: I was still depressed and then created the drive-through-wife, the drive-through children, in the drive-through church.

God looked down and was so sad that I had got so mad with my many drive-throughs. So I got madder and created the drive-through god, and the drive-through city, driving through shooting and drugs. God was sad, and asked if I wanted Jesus. I said, “No, why?” He grew even sadder and wanted to save me. I pushed Him this time, watching to see if he’d fall.

I promised Me and Mine I would drive him out of the schools, the towns, and the cities. I then drove him out of life. But He wouldn’t leave life though he was out of my life.

Then I drove through Washington, calling for more laws to drive out drugs and drive-through shooting in my drive-through Big Mac, my drive-through banks, my drive-through homes, and drive-through cities. Having driven God through my rebellion, and drive-through life, I tried suicide.

Then God looked down, and the sorrow tore through His heart, there was sudden darkness at the end of my drive-through street. and I looked up, and there was God on the cross, blood dripping down his arms, his legs and his sides, soaking the ground as he hung from the cross for me.

 

Still going strong

För ett par veckor sedan träffade jag i samband med  Graduation Ceremony vid Neema Lutheran College som hastigast pastor John Momanyi Kururia. Han ville  gärna att vi skulle ses igen så snart som möjligt. Numera är han pensionär, och en gång i tiden (1980-88)  var han ELCK:s ordförande.

Pastorerna John Momanyi (till höger) och Richard Olak flankerar Gunnar Nilsson (ELM-BV:s missionär i Etiopien 1949-69 och missionssekreterare 1969-1985) vid ett besök i Itierio under 80-talet

Själv minns jag honom när han besökte Sverige någon gång i mitten på 80-talet, men när vi jobbade i Kenya befann han sig för studier i USA. Däremot träffades vi upprepade gånger under senare delen av 90-talet.

Idag trotsade jag de mörka hotfulla regnmolnen och begav mig till fots längs den vackra stigen till hans hem ca 20 minuter från Matongo kyrka. Momanyi, som just höll på att jobba i sin shamba (odling) tillsammans med sin betydligt yngre tanzaniska hustru, avbröt genast det mödosamma slitet, och jag välkomnades varmt med uppriktig glädje och chai (te med mjölk och mycket socker).

Första hustrun dog för ett antal år sedan och han är numera omgift och paret har tre barn tillsammans, bl a tvåårige Mose som var hemma och som figurerar tillsammans med föräldrarna här nedan.

Vi samtalade både om det som varit, det som är och faktiskt även om framtiden. Pastor Momanyi hade mycket gott att säga om ELM-BV, men är ganska bekymrad över det spår ELCK slagit in på sedan biskopsämbetet infördes 1996. En sak är säker: wazee (äldre män) har hur mycket som helst att berätta för varandra – och andra. Därav även detta blogginlägg.

Bonjour monsieur, comment allez-vous?

Eftersom jag behövde träffa en person på Teologiska seminariet, tog jag i morse den korta promenaden från min bostad dit, en bensträckare på dryga kilometern fram och tillbaka. På denna korta sträcka hinner man möta ett stort antal människor: vuxna, ungdomar, barn, kvinnor, män, alla vid dagens början på väg någonstans. Hälsningsfraser utväxlas på olika språk beroende på. Wakire, Habari za asubuhi, Good morning är de som alltid omväxlande förekommer.

Idag bröts emellertid detta mönster, när jag fick höra Bonjour monsieur, comment-allez vous? En man i svart skinnjacka sträcker leende fram handen och presenterar sig som Alex Maiko, f d elev på Matongo High School. Det visar sig att han tydligen hade  tillhört den grupp jag under ett par månader hösten 1989 försökte undervisa i frivillig franska.

Det var den dåvarande rektorn vid skolan Samwel Omambia Michoro som kom med denna ”strålande” idé, när han hörde att jag var behörig att undervisa i ämnet. Vid den s k paraden en måndagsmorgon, efter den obligatoriska flagghissningen och morgonbönen, tillkännagavs att nu skulle man även kunna lära sig detta världsspråk i Matongo. Den som var intresserad måtte räcka upp handen. Ungefär 400 händer for genast upp.

Vi var nog ett 60-tal när vi började (vet ej hur urvalet gjordes, men däribland fanns även fyra av lärarna). Gruppen krympte för varje gång och när vi var tvungna att sluta p g a att jag gick in i andra uppgifter inom ELCK, var vi väl ett tjugotal, bl a de fyra kollegerna och, enligt egen utsago, även Alex Maiko.

            

Han jobbar idag som rörläggare, just nu vid ett bygge på MLTC (Teologiska seminariet). Det var därför vi träffades. Han är ca 40 år gammal, gift och har tre barn och påstod att han mindes min engelskundervisning – och även den frivilliga franskan – med glädje. Jag fick erkänna att jag inte kom ihåg eleven Alex Maiko, men som ni förstår var det för mig en stor och uppmuntrande gåva att få träffa honom idag, med eller utan franska hälsningsfraser. 

               

 

End Term Exams

Andra terminen under läsåret 2013-14 vid MLTTC går mot sitt slut. Ettorna har haft sin praktik, undervisningen för såväl  ettor som tvåor har avslutats och igår den 19 mars började End Term Exams som pågår med ett intensivt program fram till den 28 mars med i princip två skrivningar/prov om dagen. Nedan t ex tvåornas skrivningsschema:

Eftersom fusk förekom vid senaste End Term Exams, gör man nu från rektorns och lärarnas sida sitt yttersta för att detta inte ska upprepas.

Vid en samling häromdagen framhölls med stor tydlighet och skärpa för samtliga lärarkandidater vilka regler som gäller vid dessa skrivningar: inga fusklappar, inga mobiler, ingen kommunikation med andra och inga toalettbesök under tiden (många pass varar upp till 2 ½ timmar och man får inte gå när man är ”klar”).

Ett detaljerat skriv- och vaktschema är uppgjort och studenterna sprids ut så gott sig göra låter i samtliga befintliga (alldeles för trånga) klassrum, och även matsal och bibliotek tas i anspråk.

Inför varje skrivningstillfälle kroppsvisiteras kandidaterna noga, de manliga av en manlig lärare och de kvinnliga av en kvinnlig. Sen får de gå in och sätta sig och därefter delas proven ut. Och så kan man äntligen börja.

Igår hade jag fått på min lott att vakta 30 förstaårsstudenter som skrev ett engelskprov i biblioteket. Som var och en kan förstå tog jag efter alla dessa förhållningsregler och uppmaningar min uppgift på största allvar och kunde dessbättre inte upptäcka den minsta tillstymmelse till fusk. Så hoppas vi att proven också mäter något verkligt relevant.

Idag har det varit tvåornas tur och nu har jag iallafall ingen brist på sysselsättning under den kommande veckan i form av ett antal provrättningar.

De musikaliska bröderna

John Obaga i samband med morgonsamlingen som inleds med flagghissning, bibelläsning, sång och bön

Häromdagen fick jag ett mobilsamtal från rektorn på Lärarseminariet, John Obaga, med ett något överraskande innehåll. Rektorns storebror William var på kort besök i Matongo och ville gärna komma och hälsa på hos mig.

Jag har träffat William någon gång för många år sen, och egentligen känner jag nog mellanbrodern Andrew bäst från vår missionärstid här. Andrew är gift med Anna-Brita Albertsons dotter Aska, och han är idag rektor på en större gymnasieskola i Nairobi.

 John och William Obaga

Det var oerhört intressant att samtala med William. Han och hustrun (som för övrigt håller på med ett forskningarbete om familjevåld i Kenya) har bland annat tillbringat sex år i Minnesota, där William forskat om afrikansk kyrkomusik. Han var nu redo att återigen bege sig till USA för att i början av april försvara sin doktorsavhandling.

Alla tre bröderna plus den yngste som nu går på bibelskolan i Atemo, kommer från Bogitaa, en församling inte långt från Itierio. De har vuxit upp inom ELCK och via Anna-Brita Albertson haft tät kontakt med ELM-BV:s mission.

Bröderna är synnerligen musikbegåvade och därtill välutbildade. John har t ex sex år vid universitetet i Agra, Indien, bakom sig och förutom att han är rektor undervisar han i ämnet musik på TTC. Jag bor granne med familjen John Obaga som för ett par veckor sedan fick tillökning, en dotter. De hade redan begåvats med tre barn, bl a med en pigg nioåring som lystrar till namnet Anna-Brita.

 

Trevlig tripp

I fredags blev jag av Kerstin Nilsson tillfrågad om jag ville följa med till Chesinende (som ligger en två-tre timmars bilresa från Matongo) för att tillbringa veckoslutet där. Kerstin skulle dels uträtta en del rutinärenden och dels skjutsa fyra besökande svenskar dit för övernattning på deras vidare färd till Nakuru.

 

Vi drar upp en som fastnat i leran

På såphala lervägar och genom vidsträckta illgröna tefält tog vi oss via staden Kericho till det högt belägna och ganska kyliga Chesinende – ytterligare en i raden av de i ELM-sammanhang välkända missionsstationerna.

Det var trevligt att tillbringa en del av veckoslutet tillsammans med f d ELM-volontären Mia Kalin, hennes storasyster och svåger samt parets dotter. Det handlade om Mias fjärde besök i Kenya, medan det för de andra tre var premiär.

Kerstin och hennes ”söner på platsen” 26-årige Ezra och 21-årige Ebenezer tog synnerligen väl hand om oss och idag följdes vi alla åt till församlingens gudstjänst, där vi såsom långväga gäster självklart skulle presenteras.

 

Kerstin presenterar gästerna. Mia med lånad församlingsbaby

Blandade känslor

Igår och idag har jag uppehållit mig i Itierio och dess närhet – området där ELM-BV började sitt missionsarbete i Kenya 1948. Tillsammans med kaplanen för Itierio Boys Secondary School (f d Mixed Secondary) pastor Heanrich Kimani och ledaren för ELCK:s Communication Department Antony Marocha har jag med mycket kort varsel fått tillfälle att hälsa på i fyra av de fem skolor som ytterst är ett resultat av ELM-BV:s insatser och som idag sponsras av ELCK:

Kirwanda Youth Polytechnic (yrkesskola) som ligger en bit ifrån själva Itieriostationen (120 lärlingar)

Itierio Boys Secondary Boarding (f d Itiero Mixed Secondary) – gymnasieskola med ca 1000 killar

Itierio Mixed Primary – grundskola för omkring 1000 dagelever

Itierio Girls Primary Boarding – grundskola med över 1000 tjejer

Den enda av dessa ”missionsskolor” som jag inte hann med var Itierio Girls Secondary Boarding – en sju år gammal gymnasieskola för tusentalet tjejer.

Sen jag senast besökte dessa skolor, då som missionssekreterare 1999/2000, tycker jag mig notera en påtaglig förbättring framför allt vad gäller faciliteter av olika slag (såsom klassrum, bibliotek, skolbussar o dyl) samt inte minst ELCK:s ansvarstagande för elevernas andliga omvårdnad. Itierioskolorna har idag förutom Kimani som är nestorn, tillgång till ytterligare två heltidsanställda kaplaner (yngre pastorer) som finns till hands för att vägleda både elever och lärare.

Tyvärr kan inte något lika upplyftande förmedlas från besöket på Sydvästra stiftets huvudkontor. Den en gång så välskötta delen av Itierio som nu lyder direkt under stiftsledningen verkar tämligen outnyttjad och dessvärre t o m stadd i förfall. Något som många bekymrade kyrkomedlemmar med sorg framför, inte minst ELCK:s förste kenyanske ordförande James Otete Nchogu. Honom hade jag nämligen den stora glädjen att återse och samtala med.

PPI – Pastoral Programme of Instruction

I eftermiddags följde jag med vår frimodige och dynamiske skolkaplan John Oselu till passet i PPI eller troslära som äger rum varannan vecka för samtliga lärarkandidater vid vårt TTC.

Idag genomgicks på ett pedagogiskt och medryckande sätt bönen Fader vår baserad på Lilla katekesen, belyst med konkreta exempel hämtade från studenternas kontext och vardag. Allt inramat av sång och bön.

Pastor Oselu ansvarar även för gymnasisterna på Matongo Secondary School, leder söndagens studentgudstjänster, finns ständigt tillgänglig för själavårdssamtal på sitt lilla kontor (han har många besök) och drar sig inte för att om så behövs ge sig in i heta diskussioner på lärarrummen, där han vistas så ofta han kan.

Han har varit kaplan här i fyra år, är fyrtio år gammal och har, förutom fyra barn, begåvats med en fantastisk sångröst och utmärkta engelskkunskaper. En verklig tillgång.

Två veteraner

Många äldre ELM:are har säkert hört namnet Richard Otieno Olak nämnas mer än en gång. Pastor Olak var ELCK:s generalsekreterare 1979-1994 och har därmed haft stor betydelse för många kenyamissionärer. Han är pensionerad sedan ett antal år och bor med hustrun i ett hemtrevligt litet hus inte så långt ifrån Atemo.

NLM-missionären Erling Lundeby, som för tillfället befinner sig här på ett korttiduppdrag och som också undervisar vid Neema Lutheran College, är en annan veteran. Han och familjen kom till Kenya redan 1977 och de tjänstgjorde på olika platser och på olika befattningar inom ELCK fram till 1995, Erling bl a som rektor för MLTC 1985-90.

Kenyaseminarium på Strandhem 1998, fr v Rune Imberg, John-Erik Ekström, Erling Lundeby, Roland Gustafsson

Erling och undertecknad lärde känna varandra under våra kenyaår 1988-91, och vi har även träffats någon enstaka gång på 90-talet. Det var en stor överraskning för oss båda att återses här i Matongo och idag kunde vi dessutom gemensamt glädjas åt att besöka vår gamle vän Richard Olak.

Skolbesök vid Angeno Primary School 1990, stående nr 2 fr v Richard Olak

Det kan nämnas att pastorerna Olak och Otete är de första kenyaner jag träffat. Det hände i samband med deras första europaresa 1970 då de besökte Sverige och Finland. Eftersom jag då läste engelska vid universitetet hade jag blivit ombedd att tolka gästerna från Kenya i missionshusen i Örkelljunga och Hässleholm. Den snart åttioårige Olak påminde oss om bl a detta, men vi samtalade givetvis om mycket mycket mer mellan himmel och jord.

120 missionärskandidater?

Har nu träffat ”mina” lärarkandidater på MLTTC under två pass (2 x 60 min) denna vecka. Eftersom det verkar bli endast ytterligare en veckas undervisning innan man sätter igång med terminens avslutande tester och prov, har det för min del gällt att utnyttja den dyrbara tiden på optimalt sätt.

Första passet i veckan, bad jag studenterna presentera sig skriftligt på engelska och gav dem tre korta frågor att besvara: Vem är du? Varför blev det MLTTC? Vad är en bra lärare? Syftet var givetvis att få reda på mer om vilka som går på denna utbildning samtidigt som jag kunde kolla in den grammatiska nivån på deras engelska. Under andra lektionstillfället har jag sedan gått igenom och försökt korrigera de vanligaste språkliga fel som begåtts. Det ska vi förhoppningsvis också sysselsätta oss med under kommande vecka för det visade sig vara en bra taktik!

 

Behållningen för min del vid genomläsningen av de 120 presentationerna har dock inte varit den språkliga aspekten (även om deras engelska är ganska OK), utan innehållet – de fantastiska livsöden som avslöjas. Matongo Lutheran Teachers College är idag verkligen en nationell institution i och med att iallafall många av dessa förstaårsstudenter kommer långt hemifrån ur åtta olika etniska grupper: samburu, luya, kikuyu, luo, kisii, massaj, pokot och kalenjin. Könsfördelningen är ungefär 50-50, och åldern varierar mellan 19 och 25.

Låt mig citera ur fyra olika presentationer – där jag rättat till språket en del, men där ni nog ändå kunnat hänga med i originalen. Först en kvinnlig kandidat från massajfolket (f n finns 23 massajer bland förstaårsstudenterna):

I am 20 years old and I am a Kenyan citizen. I come from Kajiado County from a place called Magadi. I am a Maasai girl and I have my both parents. My father is a polygamist and has four wives, hence 34 children. My mother has 8 children and I am the seventh child in my mother’s house.

 

Sen en kille från West Pokot (Sex av förstaårsstudenterna är därifrån):

I come from West Pokot, from a place called Sekerr. Even now in our place there are many people who have never gone to school, because our parents are illiterate. We are also affected by wars between us and our neighbours Turkana, which has made many of us not to go to school. Our area is semi-arid, so we also lack food. This is now why I have decided to be a teacher so that I can help our young brothers and sisters in education.

Så en luo-dam från Homa Bay (Det finns 41 studenter från den folkgruppen bland “mina”):

I am a Luo and I come from Homa Bay County. I am a married woman with two children, one girl and one boy. I really appreciate being in this Teachers’ Training Course, because teaching has always been my dream. I know I am going to serve the people and nurture the lives of young children after this course.

 

Och till sist en 25-årig yngling som är kisii (24 i klasserna) och som är från Matongo:

I am 25 years old and I come from Nyamira County. I decided to become a teacher because teaching is a noble profession. Jesus Christ himself was a teacher! For this reason I have to become a teacher so as to deliver good teachings to the people and children of God.

 

En helt vanlig ovanlig söndag

Minns ni pastor Samwel Langat som för ungefär ett år sedan besökte oss i Sverige tillsammans med ELCK:s generalsekreterare Benjamin Lemosi?

 

Idag var Kerstin Nilsson och undertecknad inbjudna till församlingen i Sigowet, på andra sidan Sondufloden räknat från Matongo, för att delta i den sedvanliga söndagsgudstjänsten.

 

Samwel Langat predikade, många sånger sjöngs, det hölls förbön och vi fick framföra hälsningar. Egentligen inget märkvärdigt, men gripande och trosstärkande för en västerlänning som nyligen återvänt till Afrika.

Efteråt bjöds vi på lunch i Samwels hem där vi också fick träffa frun och de tre barnen. Ett enkelt, men tryggt och harmoniskt hem där vi kände oss varmt välkomna.

 

Lärarkonferens

Idag har jag fått vara med om mitt första formella lärarsammanträde vid TTC i Matongo. Lärarkandidaterna är tillbaka från sitt korta mitterminslov och undervisningen ska kunna komma igåmg igen på allvar nu på måndag. Studenterna utbildas till primärskolelärare (klass 1 -8) och för tillfället deltar 230 ungdomar i denna tvååriga utbildning som följer den kenyanska statens läroplan.

 

Kollegiet består förutom rektor och vice rektor av 12 lärare, de flesta i 30-40-årsåldern. Jag tycker att jag redan fått bra kontakt med de flesta eftersom jag varje dag dricker förmiddagste och äter lunch tillsammans med dem. Förutom det har jag lyssnat på några av lärarnas lektioner och varit med på övningslektioneri tre olika praktikskolor på gångavstånd från Matongo.

 

Det som överskuggar allt på TTC just nu och som också präglade dagens sammanträde är det som ska hända här om en vecka. Då ska det nämligen bli Graduation Ceremony (examensfirande) för det femtiotal lärarstudenter som klarade sina examina i fjol och som nu alltså ska få sina formella bevis på bedriften tillsammans med ett antal studenter från det teologiska seminariet MLTC.

De båda institutionerna hänger ihop eftersom de har samma sponsor och går båda under beteckningen Neema Lutheran College.

Syliphanus Nyariki som många i Sverige känner sedan han tillsammans med missionär Gunhild Andersson jobbade med litteraturproduktion på Ogangostationen, tillhör sedan 2004 lärarstaben på TTC där han undervisar i IT.

.

Uppdatering Kenya

Som nyanländ till Kenya efter en frånvaro på 13 år, har det varit nödvändigt och synnerligen värdefullt att få tillbringa ett par dagar tillsammans med kenyamissionären Kerstin Nilsson som nu jobbat i landet i sammanlagt 17 år.

 

Kerstin och undertecknad var missionärskollegor under ett par år i början av nittiotalet och vi hade också en hel del med varandra att göra 1996 då relationerna mellan ELCK och ELM var minst sagt ansträngda. Numera förefaller dessa relationer goda, inte minst tack vare Kerstin som är en verklig resursmissionär för såväl ELM som den svensk-finländska organisationen SLEF; delar sitt boende mellan Atemo (ett par mil från Matongo) och Chesinende (som ligger längre bort), och har sitt hjärta i Kenya och ELCK.

På Atemostationen hade jag glädjen att träffa en del av SLEF:s missionärer, och tillsammans med Kerstin gjorde jag ett kortare besök på Itierio där Sydvästra stiftet inom ELCK har sitt huvudkontor och där vi också välkomnades av många kenyanska vänner och bekanta.

Kerstin tillsammans med Antony Marocha (en av mina gamla elever) som numera är Communication Department Director inom ELCK.

Bröllop i Bondo

Bondo som ligger kanske ett tjugotal kilometer sydöst om Matongo är inte vilken plats som helst inom ELCK. I Bondo finns nämligen ärkebiskop Obares hem. Idag hade jag förmånen att vara med på ett stort bröllop där när paret Obares näst äldste son Pascal gifte sig med sin Daphne i Bondo kyrka.

En ganska stor kör från Lärarhögskolan i Matongo framförde flera sånger och vigseln förrättades av brudgummens storebror som är präst i Uhuru Highway-kyrkan i Nairobi. Endast de allra närmaste, vänner och släkt, fick plats i kyrkan, vi andra fick sitta under tälttak utanför.

Efteråt bjöds uppemot tusentalet gäster på kenyansk mat, vilken intogs på ett stort fält i närheten och stämningen påminde något om den som brukar infinna sig vid ELM-s sommarmöten.

På senare år har jag inte haft något med ärkebiskopen att göra, men under de år jag jobbade som skolsekreterare 1990-91 hade vi ett mycket nära och gott samarbete i och med att han då var skolpastor. Ofta anordnade vi tillsammans kurser för lärare förutom att vi då och då gjorde gemensamma skolbesök, framför allt till de mer perifert belägna delarna av Kenya. Själv minns jag nog bäst vår resa via Marsabit upp till Anona på gränsen till Etiopien.

 

Hastigt svenskbesök

Matongo har idag förärats med ett kort besök av sju intresserade svenskar som
just nu reser i ”missionens fotspår” i detta vackra land. Tre är f d
kenyamissionärer.

 

Även för mig som f d kenyamissionär och alldeles pinfärsk volontär var det stimulerande och uppmuntrande att tillsammans med besökarna göra dagens rundvandring på denna legendariska missionsstation och bli påmind om och reflektera över hur många ELM-missionärer som faktiskt bott och verkat på denna plats.

Bara Herren vet vad välsignelse detta haft för folket härute och för oss som fått förmånen och glädjen att vistas tillsammans med dem. En som vittnade om de svenska missionärernas betydelse var rektorn för Lärarhögskolan (TTC), John Obaga, i samband med att han informerade om sin institution och visade några av faciliteterna.

Förutom korta visiter på MLTC (Teologiska seminariet) och Matongo High School fick vi också vara med om den gemensamma gudstjänst för studenterna vid de båda collegen (TTC och MLTC) som alltid hålls onsdag eftermiddag.

 

Studentgudstjänst

Söndag i Matongo innebär åtminstone ett kyrkobesök. Jag valde idag liksom då jag bodde och arbetade här studenternas gudstjänst som alltid hålls på engelska. Kyrkan var fullsatt, lärarkandidaterna i sina gröna uniformer på vänstra sidan och gymnasisterna i sina blå på högra, plus en hel del andra.

 

Man har numera en riktig gudstjänstordning och även en egen studentpräst, pastor John Oselu. Det var kläm i såväl den unisona som i körsången och predikanten talade på ett sätt som fängslade studenterna om att verkligen ta Jesu undervisning på allvar. Den disciplin och vördnad som utmärkte samlingen var imponerande och jag kunde inte upptäcka en enda mobil!

På väg från kyrkan mötte jag de pensionerade pastorerna Oenga och Mugeni, båda kyrkoledare som på olika sätt betydde mycket under de år vi bodde och arbetade här. De var på väg till söndagens församlingsgudstjänst som hålls pä kiswahili eller ekegusii.

 

Seniorvolontär framme

På kenyabloggen har vi på senare tid kunnat ta del av förnämlig aktuell information från Kenya förmedlad av resursmissionären Kerstin Nilsson. Nu kommer ytterligare ett inlägg från detta land av pensionärsvolontären Per-Martin Hjort som lyckligen anlänt till Matongo och Neema Teachers’ College.

 

En liten bakgrund till mitt uppdrag. 1988-91 jobbade Gunnel och undertecknad som ELM-missionärer inom ELCK i Kenya, på olika sätt knutna till en av kyrkans sponsrade gymnasieskolor i Matongo i västra Kenya. Jag tjänstgjorde även som pedagogisk rådgivare under en stor del av denna treårsperiod, engagerad bl a när det gällde fortbildningskurser för lärare, olika skolprojekt med stöd från SIDA samt igångsättandet av en sedan länge planerad lärarhögskola, som kunde utexaminera sina första lärare 1996.

Under åren 1992-2000 var kontakten med Kenya för min del intensiv, speciellt inom skolsektorn och jag hade möjlighet att under kortare vistelser besöka landet och vännerna här för att fullgöra olika uppdrag 1992, 93, 94, 95, 96, 99 och 2000. Man skulle kunna säga: en gång Kenya – alltid Kenya, och även om vi haft vår uppgift och vårt engagemang som högskolelärare i Kina under åren 2001-12, har Afrika och Kenya hela tiden funnits med i våra känslor och tankar.

Därför är det med stor tacksamhet och glädje jag nu befinner mig på denna gamla arbetsplats där jag redan första dagen träffade många bekanta och vänner och kunde konstatera att en del förändrats men att det mesta är sig likt.

Lärarhögskolan är i full gång och mottagandet från såväl kyrko- som skolledning har upplevts välkomnande. Enligt rektorn saknas just nu en engelsklärare vid colleget. Så här finns uppenbarligen en uppgift! 

Det dröjde inte många timmar förrän jag fick följa med till en primärskola i närheten för att kolla in en lärarkandidats praktiklektion i Engelska.