Brännpunkten  

Studiemotiverade elever och vänliga grannar i en spännande omgivning. Så skulle man kunna beskriva vår vardag som engelsklärare i Kina.

Men egentligen är det varken glädjen över studenternas förbättrade språkkunskaper eller det omväxlande livet som är det största i vårt uppdrag. Det viktigaste är det som sker i det dagliga mötet med människor. När öst möter väst, eller det stora det lilla; när kollektivism möter individualism, eller Gud möter människan: då kan det bränna till.

I brännpunkten berättar vi om hur vi konkret arbetar med olika frågor i klassrummet, i lärarrummet, hemma i vår lägenhet eller där tillfälle ges. Vi berättar om hur vi får ge men också ta emot, undervisa men också lära oss.                                                                                    

Hemma i Chifeng 

2011-11-14

Mobilen är inställd på väckning klockan 6. Det är söndag morgon och det krävs en viss självövervinnelse att inte bara stänga av signalen och somna om. Varför ska gudstjänsten börja redan klockan åtta?! Men i Kina börjar alla dagar tidigt och för många är söndagen en dag som alla andra. Affärer, banker och matställen håller öppet och det är inte ovanligt att skolorna använder dagen till extra aktiviteter.

Väl på plats i den trånga kyrkbänken kan jag sjunga med i psalmerna – nåja, uttala de få kinesiska tecken som jag kan tyda och gnola melodin dessemellan – och sedan läsa texterna på engelska i min tvåspråkiga bibel. När gudstjänsten är slut hälsar jag på några vänner och växlar några ord och mobilnummer med ett par ungdomar. 

När jag kommit hem igen blir det kyrkkaffe (nescafe) med rostade jordnötter som tilltugg tillsammans med Per-Martin. Dagen planeras och vi går en lång runda i det strålande solskenet före lunchen.  Sen finns det mycket att välja mellan: läsa någon intressant bok, surfa på nätet, se på kinesisk TV-såpa för att öva språkfärdigheten eller lösa korsord för att inte glömma svenskan. För min del blir det en kombination av de två senare.

 

Jag avbryts av att mobilen ringer. Några elever undrar om de kan hälsa på. Självklart! Det är åtta tjejer som alla bor i samma studentrum som kommer. De är vana att dela på små utrymmen och ingen klagar på komforten i vårt vardagsrum, tvärtom. Och, liksom jag, tycker de om att det är så ljust med rymd i taket. Familjefotona på väggen beundras och några av dem har aldrig tidigare sett så många böcker i ett hem. En tjej noterar förtjust att vi har en bibel och visar mig en medaljong med en bild av sankta Maria som hon har hängande runt halsen. Jag berättar att jag varit i den protestantiska kyrkan på morgonen och vi kommer överens om att vi ytterst delar samma tro eftersom korset är symbolen för båda våra kyrkor.

Vi pratar om allt möjligt, från studier och fritid till pojkvänner och kärlek. Plötsligt är vår bostad fylld av glada röster och skratt. Per-Martin, som varit försjunken i studiet av Genghis Khans öden, lockas ut från vårt kombinerade arbets- och sovrum och då höjs stämningen ytterligare. Våra studenter bor långt ifrån sina hem och det är inte ofta de har tillfälle till vuxenkontakt utanför klassrummet.

Senare på kvällen får jag sms från en av tjejerna: ”Jag är så glad att jag fick besöka er båda. Frukten smakade gott och chokladkexen var underbara. Jag kände mig hemma…” skriver hon. När jag går till sängs känner jag stor tacksamhet. Gud har gett oss ett hem här i Chifeng och han fyller det med mening.

Gunnel Hjort