Förödmjukelsens sekel

Den brittiske historieprofessorn Robert Bickers har nyligen (2011) utkommit med en mycket upplysande och för mig – uppskakande – bok om Kinas 1800-talshistoria.

”The Scramble for China – Foreign Devils in the Qing Empire, 1832-1914” tecknar med minutiös precision hur Väst – framförallt Storbritannien, Frankrike och Tyskland - men även Ryssland och Japan, medelst politiskt och militärt våld (opiumhandel, kanonbåtsdiplomati, militära straffexpeditioner) från och med 1832 och fram till Första världskrigets utbrott mer och mer infiltrerar och även lyckas lägga under sig utvalda delar av det vidsträckta och lockande Mittens rike.

The Scramble for Africa – den europeiska kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet – vars klimax utgjordes av Berlinkonferensen 1884-85 då européerna sinsemellan styckade upp den jättelika kontinenten, är en tämligen välkänd historisk händelse i väst (eller var det i alla fall på den tiden jag gick i skolan på 1960-talet. Vi vet ju alla vad som sedan hänt med denna efter 1968).

The Scramble for China – den västerländska imperialismens försök att också stycka upp det självständiga Kina – är och har förmodligen varit mindre omtalat och känt även i Sverige. För att försöka förstå dagens Kina och de allra flesta kinesers (över)känslighet för västerländsk kritik av och (som de ser det) inblandning i deras inre och yttre angelägenheter, är det alldeles nödvändigt att känna till vad som hände här borta under 1800-talet. Idag framställs detta århundrade av den kinesiska regimen (med all rätt) som ett "Förödmjukelsens sekel”, en historisk epok som i princip inte såg sitt slut förrän kommunisterna under Mao Zedong tog hela makten 1949.

Så här sammanfattar Bickers på ett ställe i boken vad det är fråga om (“The Scramble for China”, sidan 394, mina markeringar):

"Humiliation is always just around the Chinese corner. Well, in that case might we not simply ignore it, or treat it with a circumspection that its political origins demand? Does it really matter?

Yes, it all happened, of course. Hugh Hamilton Lindsay got his war; Harry Parkes got his, and his knighthood; Elgin ordered the Summer Palace burned. Foreign concessions and Settlements were laid out and grew; Hanbury made his rentier fortune; James Dow lost out. Lay and Hart ran the Customs Service; foreign ships sailed on China’s rivers, bombarded this port or that; Sikhs policed parts of Hankou, Xiamen, Shanghai, Tianjin. German troops ravaged the ‘Boxer’ triangle. Lighthouses were built, mission stations opened. It all happened. And no, we cannot ignore it; not least, because we do not really know it. Chinese schoolchildren learn it, but we might reflect that European and American schoolchildren do not. The bafflement with which the Chinese charge is therefore telling. We do not really know this history, nor quite realize how it has been retold in China.”

För mig har denna bok på flera plan varit en verklig eye-opener, dvs en tankeställare eller om man så vill väckarklocka. Något som verkligen skakade om mig var insikten om hur tätt den västerländska kristna missionen var lierad med den sekulära kanonbåtsmakten, ja detta gällde t o m i hög grad Hudson Taylors China Inland Mission.

Något att kanske tänka på och försöka dra lärdom av även idag då t ex Svenska kyrkan verkar helt och hållet överens med och okritisk mot dagens svenska sekulära kretsar: kulturetablissemang, lobbygrupper, SIDA samt övriga statliga myndigheter och lagstiftare.  Hur kommer vi att uppfatta denna liaison en gång i framtiden?

Chifeng den 26 mars 2012

Per-Martin Hjort