Barndomen återvänder aldrig

1969-70 studerade jag engelska vid Lunds universitet. Den så kallade trebetygskursen (som löpte över tre terminer) avslutades med att man skulle skriva en längre uppsats på engelska om något som berörde engelska språket eller litteraturen. Jag valde ämnet English Loan Words in the Amharic Language.

Det var inte helt lätt att hitta lämpliga fackböcker som behandlade just detta ämne. Det var före Googles tid. Men en mycket hjälpsam person i Addis Abeba, Professor Richard Pankhurst (son till den kända sufragetten Sylvia Pankhurst), som jag tillskrivit, var vänlig att tipsa mig om det enda som fanns att tillgå - en liten bok på ca 50 sidor: Yeand qwanqwa edget, weyem Amarinya ende tesfaffa (Ett språks växt eller hur amhariskan spred sig) skriven av Beimnet Gebre-Amlak.

Akademiskt hade jag stor nytta av den lilla boken, men det råkade också vara så att jag faktiskt träffat författaren upprepade gånger i Addis Abeba under senare delen av femtiotalet.

 Treenighetskyrkan i Addis Abeba 1954

1954 skickades jag av mina föräldrar till Addis Abeba, där jag under nästan ett decennium bodde och gick i skola under terminstid. Det hörde till plikterna att varje söndag övervara den amhariska församlingsgudstjänsten (i ”gamla” kyrksalen) som började klockan 10 och pågick under två timmars tid. Pastor Gebre-Amlak Rufael fanns alltid där. Honom var vi ganska rädda för. Han var vördnadsbjudande och respektinjagande på alla sätt.

1954-56 hände det ibland att pastorns son Beimnet, då kanske i 35-årsåldern, spelade fiol i samband med gudstjänsterna. Jag minns egentligen inte vad och hur han spelade, men att han alltid var mycket propert klädd och gav ett något dystert intryck – det har stannat i mitt medvetande.

1967 tog den mycket begåvade och intelligente Beimnet sitt liv, liksom ett par år senare en av hans yngre bröder. Norrmannen Reidulf K. Molvaer (som tillbringat 14 år i Etiopien och sex i Kenya) har i sin bok Black Lions (1997) tecknat ett porträtt av Beimnet Gebre-Amlak som jag översatt till svenska.

Jag befann mig i Etiopien när Beimnet Gebre-Amlak tog sitt liv 1967, men jag träffade honom aldrig. Vid den tiden, stötte jag ofta på hans bok, använd vid skolundervisningen i amhariska, Lejjinnet temelleso aymetam (”Barndomen återvänder aldrig”), men det skulle dröja ett tag innan jag läste boken – den första på amhariska skriven uttryckligen för etiopier; den blev mitt första försök att ta steget vidare från tillrättalagda läroböcker i amhariska skrivna för utlänningar, tidnings- och tidskriftstexter till den riktiga ”litteraturen”. Dock kunde jag inte undgå att höra de rykten som spreds i Addis Abeba i slutet av 1960-talet om en författare som, uppfostrad i ett strängt religiöst hem dominerat av en protestantisk präst, tagit sitt eget liv.

Fastän Beimnet översatte mer än han själv författade, såldes hans böcker tidigt över hela Addis Abeba och längre bort, och inte endast i bokaffärerna: det hände ofta att gatuförsäljarna försökte förmå mig att köpa ett exemplar. Det har nästan inte skrivits något hittills om denne författare, och då det gäller hans biografi har jag erhållit de flesta upplysningar från hans familj.

Beimnet Gebre-Amlak föddes i Hamasén i Eritrea – antingen i den lilla byn Amadir eller i den närbelägna mindre staden Adi-Ugri (dit fadern flyttat från Amadir vid denna tid) – den 26 oktober 1920. Han var näst äldst i en syskonskara av 12, alla barn till Gebre-Amlak Rufael och Gabriela Weldeab Egzi, av vilka de fem äldsta (alla söner) föddes i Eritrea, medan de sju andra (tre döttrar) i Addis Abeba.

Gebre-Amlak Rufael var en fattig bonde och präst i den etiopiska Ortodoxa kyrkan. På grund av bristen på goda möjligheter i hembygden att sörja för barnens framtid och i synnerhet deras skolgång, beslutade sig Gebre-Amlak för att flytta till Addis Abeba och söka lyckan där. Han begav sig först dit ensam, och när han funnit ett arbete, beordrade han hustrun att sälja alla ägodelar (boskap och bostad), lämna allt bakom sig och komma till Addis Abeba med barnen; och i huvudstaden skulle de komma att få sitt hem. Gebre-Amlak Rufael dog omkring 1985. Han var en ytterligt principfast familjefar, vars stränghet sönerna ”hatade”, men som döttrarna tycks ha funnit sig i och som till och med en av dem sett som något gott.

Beimnet föddes i en liten bondgård, tillbringade sina första år på landsbygden och började inte skolan förrän familjen flyttat till Addis Abeba. Där hade hans far till att börja med tjänstgjort som lärare i etik vid Teferi Mekonnen-skolan, men kort därefter fick han tjänst som lärare och pastor vid Svenska Lutherska Missionen, eller BV (Bibeltrogna Vänner), en kyrka eller mission som han redan i Eritrea stått nära, enligt vad ett av hans barn berättade för mig. Därför fick Beimnet (kanske efter en kortare tid i Menelik II-skolan) tillsammans med sin äldre och två yngre bröder börja i BV:s skola; men han kunde inte gå där någon längre tid: efter ett par år invaderade italienarna Etiopien 1935/36 och skolan stängdes. Därefter, under den italienska ockupationen, studerade han hemma på egen hand med bröderna – de var alla mycket intresserade av att läsa och bilda sig och det behövdes inget yttre tvång att få dem att sköta sin skolning, enligt en syster. Efter ett tag, hade Beimnet dock möjlighet att börja i den italienska Consolata-skolan (nära Ras Desta-sjukhuset och inte alls långt ifrån BV:s missionsstation), där han till att börja med fick lära sig italienska. Han gick i denna skola i ungefär tre år, tills han var tvungen att avbryta sina studier och söka arbete för att kunna hjälpa till med den stora familjens försörjning. Han hamnade hos en italiensk fotograf som lärde honom det mesta om fotografering.

 

Familjen Gebre-Amlak Rufael på 1930-talet?

När den italienska ockupationen var över 1941, anställdes Beimnet vid polisens högkvarter i Addis Abeba, där han tjänstgjorde under cirka sex års tid tills han uppnådde kaptens grad. Han begärde då avsked och for till Förenta Staterna för fortsatta studier 1946/47. Emellertid passade klimatet i Nebraska honom illa och han blev sjuk. Läkarna rådde honom att åka hem, vilket han också gjorde efter cirka ett år vid en amerikansk High School. Tillbaka hemma började han 1947/48 arbeta på Nationalbiblioteket (som sorterade under Nationalmuseet.) Där stannade han i fem år, innan han fick en anställning som sambandsofficer på marindepartementet i Asmara som varade ungefär lika länge. Han sade upp sig och begav sig till Australien omkring 1957 för att studera bibliotekskunskap. Där stannade han cirka två år. Vid återkomsten, skrev han in sig vid Haile Selassie I-universitetet i Addis Abeba där han studerade humaniora, med amhariska som huvudämne. Han deltog i kvällskurser under fem års tid samtidigt som han undervisade i amhariska och dessutom förmodligen tjänstgjorde vid universitetsbiblioteket på dagtid. Detta krävde mycket av honom, särskilt som han också hade familj.

 Pastor Gebre-Amlak Rufael officierar, Addis Abeba, 1963

 

 Gamla kyrksalen i Addis Abeba omkring 1960

Han hade ingått äktenskap med Webet Tewolde-Berhan redan den 15 januari 1950. När de fick barn – det blev tre söner och två döttrar, föll det mycket på honom att ta hand om dem och familjens underhåll. Hustrun var ”förmodligen inte särskilt road av hemsysslor och barnavård” (och kanske inte alls av familjeliv i största allmänhet), menar hans familj. Därför var Beimnet tvungen att bära en tyngre börda än de flesta familjefäder. Ändå gick studierna väl och han kunde 1966 avlägga sin examen med ”distinction”. Han var så upphetsad över sin BA vid Department of Ethiopian Languages and Literature att han inte kunde sova påföljande natt, berättar de närstående.

Efter dessa studier, anställdes han som lärare i amhariska språket och litteraturen vid Universitetets pedagogiska fakultet. Arbetsgivarna, det vill säga universitetsledningen, utlovade befordran och högre lön om han kunde tänka sig att ta en MA-examen i Förenta Staterna, och 1967 erhöll han efter deras rekommendationer ett stipendium för att uppnå detta.

Dock, blev det aldrig så att han kunde få sin Master’s degree. På grund av problem i den egna familjen, var han tvungen att komma hem och se efter sina barn efter mindre än ett år i USA. Hustrun kunde inte eller ville inte på egen hand ta ansvar för barnen, sades det mig, och därför fann han ingen utväg att fortsätta sina studier. Således misslyckades han med att uppnå ett av sina mål i livet och detta gjorde honom mycket nedstämd. Detta ”misslyckande” tillsammans med alla familjebekymmer, blev en alltför tung börda att bära: han tog sitt liv den 28 november 1967, 47 år gammal. Han begravdes på den protestantiska kyrkogården Petros-Paulos i Gullele i Addis Abeba. Mycket svårt var det för familjen att acceptera detta slut på hans liv. Han hade ju varit en ”god kristen”, till och med predikat i kyrkan på söndagarna, och – liksom sina bröder och systrar – var han, sade man mig, ”mycket intelligent”.

Folk som kände Beimnet Gebre-Amlak är enhälliga i sitt omdöme att han älskade böcker och alltsedan barndomen varit en glupsk bokslukare. Sålunda drogs han på ett ”naturligt sätt” till litteraturen, både som konsument och som producent. Han tillbringade en stor del av sin tid i olika bibliotek vid universitet och annorstädes. Sitt skrivande påbörjade han långt innan han begav sig till Australien. Till att börja med försökte han sig på översättningar och bearbetningar. 1953/54 utgav han sin version av Henry Drummonds The Greatest Thing in the World, som på amhariska fick titeln Bealem kallew hullu tilliqu neger. Det är en liten tunn bok på 55 sidor – mer som en broschyr av moraliserande karaktär. Nästa publikation Yeand qwanqwa edget, weyyem Amarinja ende tesfaffa (”Ett språks växt eller hur amhariskan spred sig”) från 1955, var en bearbetning av ett italienskt original. Följande år utgav han ytterligare en översättning: Yelijjoch huneta bebetenna betemhert bet (”Barnens situation hemma och i skolan”).

 

Ett språks växt eller hur amhariskan spred sig

Omkring denna tid – 1956/57 – utkom Beimnets enda bok, författad av honom själv. Det var romanen Lijjennet temelleso aymetam – ”Barndomen återvänder aldrig”. Boken trycktes i många upplagor via etiopiska utbildningsministeriet eftersom den lämpade sig som läsebok i skolorna. Inom kort blev den vida läst och omtyckt även av allmänheten. Utan tvekan har den påverkat senare tiders etiopiska skribenter och författare.

Efter en period av intensivt arbete med de ovan nämnda böckerna, tog Beimnet ”en paus”. Nästa projekt han gav sig på var att översätta några av Luigi Pirandellos verk, och resultatet publicerades 1968 av italienska kulturinstitutet i Addis Abeba efter Beimnets död. Nämnas kan att han även skrev en vetenskaplig artikel Foreign Borrowings in Amharic (i tidskriften Ethiopia Observer 1958), vilken vittnar om hans stora intresse och engagemang för amhariska språkets utveckling.

Beimnet Gebre-Amlak var inte bara fascinerad av böcker och bildning. Hans stora hobby var träslöjd och på fritiden var han ”ständigt upptagen med sitt snickrande om han inte läste eller skrev”. Han var känd för att vara ärlig och flitig, mycket respekterad av vänner och kolleger. Dessutom var han mycket frispråkig – till den grad att ”han struntade i om folk gillade vad han sa eller inte.” ”Han uppmanade alltid skolpojkarna att tvätta fötterna noga och hålla sig rena och prydliga; till och med när han predikade i kyrkan återvände han till det vedervärdiga med stinkande skor.” ”Etiopier gillar inte att bli åthutade”, så Beimnets insisterande på renlighet – som ansågs vara ett av hans främsta kännemärken – stötte bort en del som tyckte han var ”alltför kärv”. ”Struntprat och lättja” hatade han, och även om han hade en del nära vänner, deltog han högst ogärna i sällskapslivet på det sätt som de flesta etiopier brukar göra, genom att träffas och ta ett glas (för det mesta öl) samt utbyta ”information” (nyheter, sladder, rykten).

Beimnet Gebre-Amlak la ner mycket arbete på sina böcker och han var mycket nöjd då de kunde tryckas som ett resultat av ihärdigt slit. De flesta impulser och uppslag som påverkade såväl hans skrivande som hans inställning till livet i största allmänhet, erhöll han genom olika böcker, och därför brukade han ge folk goda råd att läsa fler böcker. (Det berättades mig att många irriterat brukade påpeka att "han inte hade något att göra med” vad de gjorde på sin fritid och med sina liv.) Beimnet själv samlade på sig en ansenlig mängd böcker genom åren, och han uppskattade dem högt.

Kanske var det ambitionsnivån, den krävande arbetsbelastningen och de höga idealen – och kanske också den stränga, ja till och med obehagligt hårda uppfostran, som till slut gjorde att han inte orkade med motgång. Han valde att hoppa av livet självmordsvägen. Men han måste ändå på något sätt ha råkat ut för en psykisk blackout, menar närstående och en del andra: hur kan man annars förklara att han valde bort en lysande karriär genom att avbryta sina studier i Förenta Staterna för att komma hem och måna om sina barn – för att sedan helt plötsligt lämna dem faderlösa genom att ta sitt liv?

På grund av dess stora spridning före 1974 års revolution, har Beimnets roman utan tvekan påverkat en hel generation etiopier, även om boken inte läses av särskilt många idag. Den har inte tryckts om sedan 1974 och kommer förmodligen inte att utges i någon ny upplaga. Dock stöter man fortfarande då och då på den hos en och annan gatuförsäljare i Addis Abeba. Hans översättningar är idag också i stort glömda. Då det gäller den amhariska litteraturens utveckling och dess historia, kommer dock Beimnet Gebre-Amlaks Lijjennet temelleso aymetam – alltid att ihågkommas.