Uppvuxen i Etiopien. Ett yrkesliv i Sverige, Kenya och Kina. Per-Martin Hjorts rötter går inte djupt, men brett.

Hässleholm

Lägenheten i Hässleholm ligger i vad innehavaren kallar ett multikultiområde.

– Det passar oss jättebra, tycker han. Per-Martin Hjort borde veta. Han är född av svenska föräldrar i Etiopien. Gick på svensk och sedan tysk skola, tills han 18 år gammal flyttade "hem" till Sverige.

– Nja, Sverige hade bara varit hemma vart femte år, då vi bodde här. Man kan nog säga att jag var svensk kulturellt, men inte socialt. Och det har följt mig genom livet.

I dag är basen för Per-Martin och hans fru Gunnel i Hässleholm. En kinesisk vas på byrån. En kudde i typiskt etiopiskt broderi. En tavla med afrikanskt motiv på väggen. Kvardröjande solbränna från Kenyaresa med barn och barnbarn i julas, biljetter bokade till en Kinaresa i vår, planer på en resa "hem" till Etiopien därnäst.

– Ja, det finns en rastlöshet. En vetskap om att kanske inte vara hemma på bara ett ställe. Samtidigt trivs jag där jag befinner mig, glad och nöjd kan man vara överallt om man bestämmer sig.

Uppväxten som missionärsbarn gav honom en kärlek till Afrika och flytande kunskaper i amarinja, tyska och engelska. Kunskaper om var de vilda djuren kunde hittas.

– Då, på 50-talet, fanns ju inga naturreservat. Djuren och naturen var en del av vardagen för alla.

Han tänkte sig en framtid inom någon slags utrikes verksamhet. Han började med att söka FN-tjänst, var på väg till Cypern när han stötte på henne. Den stora kärleken. Hon som han idag delar liv, tre barn och fem barnbarn med.

– Jag blev så väldigt förälskad och kunde inte tänka mig att vara borta från henne. Så jag avböjde FN-placeringen och började läsa engelska i Lund istället.

Studierna utvidgades till tyska och franska och lärarhögskolan fick en intresserad elev. Efter fyra år som lärare på en högstadieskola i Markaryd fick han en tjänst på Söderportskolan.

– Jag var jätteglad. Det var en konservativ skola, övriga lärare var i mina ögon lastgamla. Det var nog inte så lätt att vara elev på Söderport då. Men jag trivdes.

Efter tio år kände han att stugan var för liten. Då ville han ut i världen igen. Han hade mer eller mindre vänt kyrkan ryggen, men en tjänst som lärare i Kenya, där en lärarhögskola skulle byggas upp, fick honom att åter krypa till korset. Vilket han inte ångrar.

– Då hade vi tre barn och vi åkte ut under en treårsperiod.

Han tror att han tack vare sin bakgrund kunnat hjälpa barnen med kulturkrocken. De var dessutom förankrade i det svenska samhället innan familjen åkte.

– Jag uppfattar det som att de åren betydde mycket positivt även för barnen.

Men tre år räckte. Det blev Söderport på nytt innan han av en slump såg en annons om ett projekt i Kina, som sökte lärare i engelska. Perfekt. Trodde han.

– Den första tiden i Shanghai var en enorm kulturkrock. Jag kände inte igen någonting, allt var annorlunda. Jag trodde jag var beredd på det, men det var oerhört jobbigt.

När paret slussats ut till en mindre stads högskola blev dock livet annorlunda. Han ler med hela ansiktet.

- Jag är väldigt förtjust i Kina. Vi har alltid ansträngt oss för att komma så nära den inhemska kulturen som möjligt och det har varit oerhört berikande.

De tre åren följdes av två tunga år i Sverige, då Per-Martin drabbades av cancer och var nära att mista livet. Men han blev till sist friskförklarad och 2006 åkte de till Kina igen. Sex år senare drog längtan efter barn och barnbarn hem dem till Sverige, men Per-Martin har på egen hand gjort några sejourer i både Kenya och Kina som guest professor, senast 2015.

Det är lite märkligt, när jag undervisade i Sverige var det språkutlärningen som var viktigast för mig, men både i Kenya och i Kina har kontakten med eleverna betytt mest.

Även om Hässleholm nu är hemma, finns längtan till Per-Martins tre andra hemländer ständigt där. Sånt är livet, säger han.

– Sedan min cancer har jag fått en fördjupad lycka i livet, varje dag jag fått extra blir så mycket mer värdefull.

 

ÅSA CARLSSON, 2017-03-09