Senare i år blir det 70 år sedan staten Israel bildades den 14 maj 1948. Det blir också 70 år sedan min mors faster Hilda Andersson sköts till döds i Jerusalem den 25 april 1948. Hennes bok ”Kampen om det Heliga landet” som utgavs postumt skildrar medryckande den kaotiska tid i Palestina som föregick inbördeskriget och hennes död.

Hilda Andersson, född den 29 december 1888 i Kärråkra utanför Hässleholm, utbildade sig till sjuksköterska och arbetade sedan under ett par års tid vid olika sjukhus i USA. 1918 reste hon till Kina som missionär. Hon stannade där fram till 1927 och var bland annat stationerad vid ett sjukhus i Yüchow i provinsen Henan.

Därefter flyttade hon till Jerusalem, där hon lät bygga ett privat gästhem på en bit mark hon köpt på Olivberget som på den tiden var glest befolkat. På sitt ”Svenskbo” hade hon en omfattande sjukmottagning för den fattiga arabiska befolkningen. Från husets platta tak hade man en storslagen utsikt över Jerusalems gamla stad. Många celebra gäster besökte under årens lopp Svenskbo. Nämnas kan kejsarinnan av Etiopien och författaren Pär Lagerkvist.

Hilda Andersson stödde judarnas strävan att upprätta en egen stat. I november 1947 antog det nybildade Förenta Nationerna en plan som innebar en delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat. Jerusalem skulle ställas under internationell kontroll. Ett blodigt krig bröt då ut mellan araber och judar. Läget för Hilda Andersson blev mycket prekärt då hon som projudisk bodde i ett helt arabdominerat område. På våren 1948 höll det brittiska styret på att avvecklas. Hon kände sig mer och mer hotad och blev av myndigheterna uppmanad att överge sitt hem. Hon gjorde ett försök att lämna landet genom att resa till sin brorsdotter Birgit Hjort i Etiopien, men en felskrivning i visumet gjorde att hon tvingades återvända till Svenskbo.

Söndagen den 25 april på väg hem från en gudstjänst blev hon dödad i Kidrondalen vid Olivberget, träffad av minst tre kulor. ”Skjuten av okända” står det i rapporten till svenska Utrikesdepartementet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  Staten Israel

       &

Hilda Andersson

 

 

 

 

 

 

 

Om sitt försök att lämna Palestina och resa till ”en brorsdotter i Abessinien” skriver ”faster Hilda” i boken ”Kampen om det Heliga landet” (sid 106-107):

Någon flykt till Etiopien blir det icke den här gången. Det är redan för sent att resa härifrån. Den svenske ministern kom från Kairo och var mycket angelägen, att vi skulle resa härifrån så fort som möjligt. Då jag funderade på att resa till en brorsdotter i Abessinien, ordnade han ett visum för det landet. Jag fick injektioner och gjorde i ordning min packning. Men den etiopiske konsuln här hade råkat skriva fel datum – den 21 mars i stället för den 21 februari, vilket vi icke uppmärksammade, förrän det var för sent.

Så kunde jag icke resa, förrän jag hade fått datum ändrat, men konsulns telefon var avbruten, liksom så många andras, så man kunde inte nå honom. Flyget gick, men dagen därpå fick jag veta, att resenärerna hade blivit beskjutna på vägen till Lydda aerodrom. En hade dödats och många hade blivit sårade. Då förstod jag, att det var konsulns misstag, som hade räddat mig den gången.

Jag måste alltså vänta till nästa plan, men när det skulle gå, var flygrouten mellan Palestina och Addis Abeba stängd, fastän man senast föregående vecka hade bedyrat, att den skulle hållas öppen en gång i veckan även i fortsättningen.

Nu finns det visserligen en väg över Egypten, men det är så svårt att få visum numera och det dröjer så länge, att innan den saken är ordnad, har det etiopiska passet blivit för gammalt, ty det gäller endast en månad. Då jag dessutom tänker över alla svårigheter och faror på resan enbart till flygstationen i Lydda, anser jag det vara bäst att stanna kvar här.

För mina föräldrar, Birgit och Martin Hjort, som kommit som missionärer till Etiopien 1946, måste dödsbudet ha varit ytterst traumatiskt. De hade sett fram emot att få välkomna ”flyktingen” till Harrar där de var stationerade. I det följande citerar jag några utdrag ur min mors minnesanteckningar från våren 1948. De pendlar mellan hopp och besvikelse fram till dess att det sent omsider står klart att faster Hilda aldrig någonsin kommer att besöka dem:

Jag hade brev från faster Hilda häromdagen. Hon kanske måste komma hit någon gång i början av mars. Det är en sådan ryslig oordning i Palestina. Där finns ju varken lag eller rätt. Jag tycker verkligen synd om henne. Det måste kännas förfärligt att helt plötsligt kanske bli tvungen att lämna Svenskbo vind för våg. Måtte hon bara själv bli bevarad. Vi har bjudit henne till oss någon tid framåt, och det blev hon glad och tacksam över. Hon skrev att hon skulle kunna komma från Jerusalem till Dire Dawa på nio timmar. Det låter helt fantastiskt!

_ _ _ _ _ _ _

Från faster Hilda har vi inte hört något nytt. Senast hon skrev antydde hon att det kanske var möjligt att komma i mars. Vi har per telegram bett Ester och Ruben Johansson att ta emot henne om och när hon kommer till Addis. Vem vet, kanske hon snart är där? Vi har gjort i ordning ett litet trevligt gästrum åt henne, och vi längtar så efter att hon ska komma till oss. Måtte Gud bevara henne från allt ont och farligt!

_ _ _ _ _ _ _

I ett brev från faster Hilda skrivet den 23 februari berättar hon att hon inte kommit iväg som hon hade planerat på grund av att damen som lovat att bo på Svenskbo svek henne i sista stund. Allt var färdigt och hon var resklar men fick vända om. Hon var oskadd men läget i Jerusalem var mycket oroligt och osäkert. Hon hoppades att hon skulle kunna komma med ett plan före den 21 mars, annars fick hon stanna kvar.

Tyvärr hade faster Hilda inte heller denna gång kommit iväg – på grund av en felskrivning i passet! I och för sig behövde hennes vänner henne som tröst i all bedrövelse. Nu hoppades vi att hon skulle kunna komma till jul.

I maj 1948 befinner sig familjen i Addis Abeba.

Det är pingstafton den 15 maj. Vädret är ljuvligt vackert och här på missionsstationen är trädgården full av de vackraste blommor – blåklint, prästkragar, rosor, nejlikor och amaryllis. Med sorg i hjärtat sitter jag här i gästhyddan efter det sorgebud som nått oss från Sverige om min faster Hildas tragiska död i Palestina. Dock gläder jag mig vid tanken på att hon har fått komma hem till sin Frälsare. Faster Hilda hade blivit skjuten på väg hem från Christ Church i Jerusalem söndagen den 25 april. Ett telegram från Tel Aviv, skickat till Harrar, nådde oss när vi kommit till Addis Abeba. Det var verkligen tråkiga nyheter som grep och lamslog oss. Två dagar innan detta hemska hände, hade faster Hilda skickat ett brev på tre maskinskrivna ark till fru E Engström i Stockholm. Det sändes sedan till Ester i Addis, dit alltså faster Hilda skulle ha anlänt. Det beskriver den oerhörda nöd och det stora kaos som rådde i Jerusalem. Faster blev skjuten med flera skott då hon gick över Kidrondalen på väg uppför Olivberget. Ingen vet vem det var som ändade hennes liv med dessa kulor.

Hässleholm den 10 januari 2018/P-M Hjort