Kina i Afrika

  

Time Magazines specialnummer av den 23 mars 2009, innehåller bl a tio högaktuella artiklar om lika många revolutionerande utvecklingstendenser som just nu håller på att förändra världen mitt framför ögonen på oss. En av dessa utvecklingstrender – som på ett alldeles särskilt sätt intresserar undertecknad – gäller Kinas alltmer tilltagande engagemang i Afrika. Vi som under många år jobbat och jobbar med mission och bistånd i Afrika och Asien, borde få oss en omskakande tankeställare, när vi tar del av timejournalisten Alex Perrys artikel Africa, Business Destination, som jag i det följande försökt sammanfatta. Citaten på engelska härstammar från olika experter. 

En kontinent med enorm potential

Enligt OECD, översteg i Afrika år 2006 för första gången utländska investeringar biståndet. Det blir nämligen alltmer intressant att investera i Afrika. En talesman för IMF, påpekade nyligen i en rapport att Afrika söder om Sahara idag i mycket påminner om Asien på 1980-talet – den privata sektorn är drivkraften och ekonomin håller på att verkligen ta fart. Alla siffror pekar uppåt, och regionen verkar ha förblivit i stort sett opåverkad av den globala finanskrisen.  

Africa, usually the poorest performing region in the world economy, is now likely to be among the best performing.

There has definitely been a transition in the last few years.

The continent now has huge potential.

Africa offers more opportunity than any place in the world. 

Kinas förälskelse i Afrika

Enligt Alex Perry är det bästa beviset på Afrikas nyvunna position som intressant investeringsobjekt, Kinas nya brinnande 'kärlek' till kontinenten. Medan de gamla supermakterna fortfarande våndas över Afrikas fattigdom, tjusas den nya av dess rikedomar. Handelsutbytet mellan Afrika och Kina ökar hela tiden, och kinesiska ingenjörer och tekniker är verksamma över hela kontinenten. Och det är inte bara exploatering man syftar till. Kina har lyckats få tillträde genom löften om att skapa en ny infrastruktur åt Afrika: man bygger vägar, järnvägar, sjukhus och skolor tvärs över världsdelen. Den pågående finanskrisen förväntas på intet sätt bromsa upp Kinas marsch in i Afrika – tvärtom. Västvärlden har planer på att i bästa fall hålla igen på sitt engagemang, men Kina ser stora möjligheter att öka sitt inflytande.

We will continue to have a vigorous aid program here, and Chinese companies will continue to invest as much as possible. (Ett uttalande nyligen av Kinas utrikesminister vid ett besök i Sydafrika).

It is a win-win solution.

The Chinese are not setting out to do good. They are setting out to do business. It’s actually much less demeaning.   

Affärer mindre förödmjukande än bistånd

Business är mycket mindre förödmjukande än bistånd! Här tror jag det finns något verkligt viktigt att ta till sig. Speciellt för oss i väst.

Charity is humiliating. Not emergency charity, of course... But longterm charity, living life as a beggar, is degrading.

Enligt timeartikeln underminerar det västerländska biståndet inte endast den kreativa förmågan att ta sig upp ur fattigdomen, utan det underminerar också människors integritet och värdighet. Det leder till en oförmåga att verkligen utveckas.

Aid even manages to silence those it is meant to help. African governments become accountable to Western donors, and Africa finds itself represented by Bono and Bob Geldorf.  

Så långt Time Magazine. 

 

 

Egna erfarenheter

Efter totalt över 20 år i Afrika och 6 år i Asien, jämför jag självfallet ofta situationen för 'mission och bistånd' i Östafrika (Eritrea, Etiopien, Kenya) med förhållandena i Kina. Jag vet att jag gör mig skyldig till viss generalisering, men jag kan ändå inte låta bli att efter många olika iakttagelser på de båda kontinenterna, dra vissa slutsatser.

När man i Afrika ser en biståndsarbetare/missionär – då ser man i första hand dollartecken. När man i Kina ser en biståndsarbetare/missionär – då ser man i första hand vilken långsiktig nytta man kan ha av vederbörande. I Afrika sker biståndet företrädesvis på donatorernas villkor, i Kina sker biståndet mycket mer på mottagarnas villkor.  

Vad är fattigdomsbekämpning?

Som vi tydligt kan utläsa av artikeln från Time, förefaller västvärldens biståndskoncept inte ha varit särskilt framgångsrikt i Afrika. Och vi europeer och amerikaner sitter bevisligen fortfarande fast i föreställningen att 'vi ska vara snälla och hjälpa de stackas afrikanerna'. Hur kan man annars tolka att i stort sett samtliga kristna bistånds- och missionsorganisationer (inklusive SMR i Sverige) som understött och fortfarande understödjer Amity Foundation, radikalt dragit in anslagen till att sända engelsklärare till Kina? (Här utgör Svenska kyrkan ett hedervärt undantag!) Vad vi hör från våra kollegor från t ex Storbitannien, USA, Kanada, Danmark, Norge, Tyskland och alltså även Sverige är följande: nej, vi måste tyvärr avbryta våra insatser i Kina. Det finns inte pengar till detta. Vi måste prioritera, och i stället satsa än mer på att hjälpa de verkligt fattiga. Och då blir det av gammal ovana – i Afrika. (Hjälp-där-hjälpen-bäst-behövs-argumentet).

Men när det gäller materiell 'fattigdomsbekämpning', är jag fast förvissad om att kineserna (som själva framgångsrikt håller på att ta sig ur fattigdomen) är bättre skickade att 'hjälpa' Afrikas folk, än vad vi svenskar och amerikaner är. Se Time!

Vår roll ligger inte så mycket på det ekonomiskt-materiella planet, som på ett kunskaps-, erfarenhets- och kommunikationsmässigt plan. I den rollen har väst stora möjligheter att bidra till effektiv fattigdomsbekämpning genom att tillhandahålla kunskaper som kan lägga grunden till en långsiktig och hållbar utveckling för de mindre bemedlade grupper som vi bör verka ibland. (Hjälp-till-självhjälp-argumentet). 

Två uppgifter

Vi som jobbar som 'internationella arbetare' som det numera heter, d v s missionärer (någon som är utsänd och har ett uppdrag), har idag, som jag ser det, framförallt två uppgifter:

För det första att vara lyhörda för de goda kvaliteter som finns i t ex Asien och Afrika, där vi kan lära oss väsentliga saker från såväl österländsk som afrikansk kultur (anpassningsformåga, ödmjukhet, självdisciplin, generositet, Gudsförtröstan, Bibeltro m m.), och sedan ta hem detta till våra emotionellt utsvultna, vilsna och överteknifierade länder. Och detta görs inte i en handvändning under någon eller ett par veckor. Att lära sig väsentliga saker på djupet, tar tid. År. Ibland ett helt liv.

För det andra är vår uppgift att förmedla de goda saker som vi själva har fått i arv från tidigare generationer och som vi blivit välsignade med i t ex Sverige: tankens och ordets frihet, människovärde, respekten för oliktänkande, planeringsförmåga, känslan för naturen etc, samtidigt som vi bör försöka varna kineser och afrikaner från att göra om samma misstag som vi gjort och gör.  

Vem behöver vem?

PS. En annan viktig global utvecklingstendens, som inte berörs i artikeln i Time, är kristendomens frammarsch i Afrika och Kina. I den meningen har inte missionsarbetet från väst varit förgäves. Tvärtom. Jag lämnar dock detta ytterst angelägna ämne därhän denna gång, men min slutsats när det gäller den världsvida Kyrkan blir: kristna i det sekulariserade och 'utvecklade' väst behöver systerkyrkorna i de s k utvecklingsländerna (Afrika och Asien) oerhört mycket mer, än vice versa.   

 

2009-03-31 Per-Martin Hjort