Vem lyssnar till en fårskötare?

Varför är ni just här, i Chifeng? Det är en av de vanligaste frågorna Per-Martin och jag får. Många undrar vad det kan vara som driver två västerlänningar att bo i en lägenhet i en alldeles vanlig stad i Inre Mongoliet. Här finns inga omtalade sevärdheter, inga stora företag och inga kändisar. Här finns bara en halv miljon människor som bor inne i staden där höghusen växer för varje dag med hjälp av inflyttad arbetskraft från den omgivande landsbygden.

Chifeng University är inte heller det särskilt omtalat eller berömt. Där finns bara en massa vanliga studenter, de flesta från mindre städer och små byar eller från något litet ställe långt ute i ödemarken. En av dessa är Gegentala. Hennes välklingande mongoliska namn betyder Pärla.

På väg till Gegentalas hem. Foto: Per-Martin Hjort

Den sista milen till Gegentalas hem utgörs inte av någon egentlig väg men hon vet exakt vilka spår bilen ska följa när hon en dag har inbjudit oss att träffa hennes familj. ”När jag var liten var marken gräsbevuxen så långt ögat kunde nå”, berättar hon och gör en svepande gest ut mot slätten. Varje år breder öknen ut sig alltmer och snart finns det inte mer bete för fåren som hennes familj äger. Bristen på nederbörd och den envisa mongoliska vinden tillsammans med överbetning har gjort att jorden eroderats här liksom i stora delar av resten av provinsen.

Inre Mongoliet är rikt på mineraler och på många håll exploateras marken hårt. Jorden utarmas ytterligare och många familjer som varit fårskötare under flera generationer tvingas lämna sin näring och flytta till städerna för att söka jobb. Gegentalas föräldrar börjar bli gamla och har ingen utbildning. ”Vad ska vi göra”, undrar Gegentala. ”Det här är vårt hem. Jag älskar den här platsen.”

Gegentalas dröm är att få ett jobb som engelsklärare på den lilla skolan ett par kilometer bort och kunna ägna sig åt fårskötsel på fritiden. Hennes storebror som lämnade hemmet för några år sedan arbetar i en kolgruva med långa arbetspass och dålig betalning. Det är tack vare honom som Gegentala kan fullfölja sina studier. Förmodligen är det också hans förtjänst att familjen kan duka fram både fårkött och färskost till sina gäster. Jag betraktar deras ansikten och ser spår av hårt slit, hunger och sömnlöshet. Framtiden tär.

Ändå klagar de inte. Jag skulle vilja bistå Gegentala med något, kanske ett bidrag till studieavgiften som hennes släktingar varje termin samlar ihop till. Men det är omöjligt. I kinesisk tradition gäller mer än någon kultur där jag varit tidigare orden: Var inte skyldig någon något! Och enligt mongolisk sed är varje förbipasserande en gäst värd att vistas under ditt tak och erbjudas något att äta. Gegentalas mamma räcker mig en skål med varmt mjölkblandat te och smöret flyter upp till ytan som ett tunt glänsande skikt.

Det är för studenter som Gegentala vi har kommit hit, utsända av Svenska kyrkan i samarbete med den kinesiska organisationen Amity Foundation. På Amitys hemsida kan man läsa följande förklaring till varför de vill ha kristna lärare här: ”The Amity Teacher Program emphasizes Christian service and encourages Christian participants to bear witness to their faith through their teaching work and through participation with Chinese churches… Teachers interact with Chinese teachers and students and Chinese people at large while they live in China.”

Våra kurser i muntlig färdighet och kommunikation ger oss tillfällen att komma in på ämnen som behöver ventileras: Vilket har störst värde, att fara jorden runt på olika uppdrag eller att vakta fåren för att få det att gå ihop? Vem lyssnar till en vanlig kolgruvearbetare? Är en kvinna lika mycket värd som en man? Är religion vidskepelse? Finns Gud?

När Svenska kyrkan sände ut oss till Kina för första gången för tio år sedan fick vi uppmaningen att vara ett Kristi tecken i världen. I den mån vi varit det, har vi varit det mycket tack vare att människor som Gegentala har kommit i vår väg . De har öppnat dörrar och fört oss rakt in i en okomplicerad och värmande gemenskap. För vi var långt ifrån vårt hem och de tog emot oss, vi var hungriga och de gav oss att äta.

  Gunnel Hjort

Gunnel är utsänd av Svenska kyrkan till Chifeng i Inre Mongoliet (Kina). Hon och hennes man Per-Martin arbetar som lärare i engelska vid högskolan i Kina, genom Svenska kyrkans partner Amity Foundation.

(Publicerat den 29 november 2011 på Svenska kyrkans hemsida)